Gamla gnälliga M är här igen
22 september 2015
Socialtjänsten
De senaste åren har allt fler socialsekreterare slagit larm. De hinner inte göra sitt jobb. Det är kris i socialtjänsten och de som kommer i kläm är samhällets allra svagaste. Barn i missbrukarhem, barn som får stryk, barn till föräldrar som är psykiskt sjuka. Trasiga barn är en grupp utan starka resurser och röst. Det är inte några näringslivet intresserar sig för i sina lobbykampanjer.
I går presenterade finansminister Magdalena Andersson sin första riktiga budget. I den finns en satsning
på socialtjänsten på en miljard kronor uppdelat på fyra år. Socialdemokraterna må sakna berättelse och större ambitioner. Men att läsa regeringens budget efter nio år med högerpolitik är en befrielse.
För att ta några exempel: Här finns ett slopande av den omänskliga stupstocken i sjukförsäkringen. En höjning av a-kassan. Mer pengar till skolan med särskilt fokus på de barn som behöver det bäst och en satsning mot psykisk ohälsa för unga. Rätt till Komvux för alla och ökat stöd till de kommuner som tar störst ansvar för flyktingmottagande. Och ja, dessa satsningar betalas delvis av dem med högst inkomster. Bidragen till RUT och ROT sänks något och de tre procent som tjänar mer än 50 000 kronor i månaden får förmånen att bidra lite mer till just socialtjänst, sommarlovsaktiviteter för fattiga barn och sänkt skatt för pensionärer.
Vilket förstås är fullt rimligt. Sverige står inför stora utmaningar åren framöver. En av dessa är att värna sammanhållningen. I Sverige har det varit relativt nära mellan topp och botten. Det har skapat tillit, låg konfliktnivå och möjlighet att göra klassresor. Detta är en av vårt lands verkliga styrkor.
Denna sammanhållning har inte kommit till av en slump. Den har varit resultatet av politisk och facklig kamp och tuffa prioriteringar. Nu utmanas denna samhällsmodell av de ökade klyftorna i tillgångar och inkomster. Det är klyftor som dels beror på politiska beslut, men också på större samhällsförändringar.
Den budget finansminister Magdalena Andersson presenterade i går tar ett steg åt rätt håll. För första gången på länge får Sverige en budget med en rimlig fördelningsprofil, en där de som har det sämst faktiskt får det lite bättre. Det är viktigt. En annan stor utmaning för Sverige handlar om förutsättningarna för jobb och företagande. Här lider Sverige av en stor investerings-skuld efter åtta år med Reinfeldt och Borg. Sverige skulle behöva satsa mer på vägar, järnvägar och IT-infrastruktur. Vi behöver bygga
bostäder så att folk kan flytta dit jobben finns. Eller flytta hemifrån över huvud taget. Åt detta problem gör regeringen för lite. Sverige skulle behöva en investeringschock som kraftigt höjer ambitionsnivån för svensk
tillväxt. I den bästa av politiska världar skulle denna brist i regeringens politik ha uppmärksammats av Alliansen och näringslivets kampanjorganisationer.
Men icke. I gårdagens budgetdebatt ägnade moderaten Ulf Kristersson, kristdemokraten Jakob Forssmed och de andra sin talartid åt sämsta sortens skattekverulans. I stället för att måna om morgondagens företagsbyggare var det kärnväljarna i inkomstfördelningens toppskikt som skulle smörjas.
Det brukar sägas att måttet på hur civiliserat ett samhälle är hur det behandlar sina svagaste.
Socialtjänstens problem löses inte på ett bräde till en följd av gårdagens besked. Ändå. Med gårdagens budget tog Sverige ett litet kliv åt ett mer rättvist håll. Ett där de trasigaste barnen faktiskt ibland får gå före skattesänkningar. Det känns fint.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.