Mannen i baren säger att jag förtjänar att dö

Transdebatten har spårat ur

Signe Krantz går Aftonbladets ledarskribentutbildning. Hon har varit praktikant på Aftonbladets ledarsida under mars.

I april förra året blev jag mordhotad. En man i en bar berättade hur han ville mörda mig och sade att jag inte var logisk. Han tyckte att jag förtjänade att dö eftersom jag ”gick emot normerna” och var ”både och, en man och en kvinna på samma gång”.

Det enda jag hade gjort var att sitta vid samma bord som honom. Han kunde inte fokusera på något annat än att fråga ut mig om min kropp, mitt liv och min filosofiska syn på kön. Jag tror att de flesta samhällsproblem går att lösa med samtal och förståelse, så jag försökte förklara så gott jag kunde.

Tacken jag fick var ett ”olaga hot med hatbrottsmotiv”, som polisen rubricerade det. De hittade honom aldrig.

Men trots traumat som händelsen innebar kände jag mig trygg. Jag visste att staten står på min sida eftersom att de några år tidigare godkände mitt byte av juridiskt kön.

Fler transpersoner förtjänar den chansen.

Jag pratar nästan aldrig offentligt om mina erfarenheter som transperson. Det finns mer intressanta saker med mig. Jag är en kvinna som är en nörd, utbildad statsvetare och har runt 30 krukväxter i min lägenhet.

Statistik, lagtexter och idédebatter är viktigare än det jag gått igenom. Men transdebatten i Sverige har passerat för många gränser. Det här handlar om människor.

Därför berättar jag.
 

I en journalanteckning från min könsdysforiutredning kan man läsa att jag har ett “välordnat yttre och feminin framtoning”.

Man kan fråga sig varför en läkare ska bedöma vad som är feminint och på vilka grunder. Men det var inte för att hon ville göra det, utan för att jag skulle behöva det senare.

För att få byta juridiskt kön behövde jag nämligen övertyga Socialstyrelsens rättsliga råd att jag var kvinna. Mina läkare skulle inför det ”noggrant” beskriva mina erfarenheter. Rådet – som annars fattar beslut om sena aborter och sterilisering – skulle avgöra hur trovärdig jag var som kvinna.

Jag visste att jag behövde ge ett feminint intryck för att medlemmarna i rättsliga rådet – politiker och läkare som aldrig träffat mig – skulle tycka att jag var tillräckligt mycket kvinna för dem. Rättsliga rådet har nämligen en historia av att utgå från stereotypa könsnormer.

Det var inte ideologi som gjorde att jag kom ut

Rättsliga rådet godkände min ansökan. Hade det varit bara några år tidigare hade jag också behövt sterilisera mig. Samt svära dyrt och heligt att jag inte hade sparat några könsceller. Lagen syftade till att göra det omöjligt för transpersoner att föra sina gener vidare.

Men trots protester från KD och SD upphörde tvångssteriliseringarna 2013.
 

Det har gått över en gräns i massmedia. Jag och andra transpersoner beskrivs som sektmedlemmar eller ideologiskt motiverade. Våra rättigheter jämförs med sexualbrottslingars. En läkare påstår att transpersoner är ett påhitt skapat av läkemedelsföretagen för att sälja hormoner. Despoter som Putin, Trump och Bolsonaro begränsar transpersoner genom att måla ut oss som en ”ideologi” snarare än en grupp människor.

Det var inte ideologi som gjorde att jag lät bli att leva hela mitt liv i garderoben. Däremot är det ideologi att tycka att människor ska förneka sig själva för att de inte är som man tycker att människor ”borde” vara.

Jag kan inte definiera vad en kvinna är mer än jag kan definiera svensk. Det finns för många gråzoner och undantag för en definition som både är konsekvent och användbar. Det är till exempel ingen som kontrollerar om någon har en livmoder och XX-kromosomer innan de säger ”hon”. Varken biologi eller identitet täcker alla situationer.

Ändå säger jag jämt ”kvinna”. För att sammanhanget gör det tydligt vad jag menar.

Vi kommer aldrig veta varför transpersoner finns, men vi vet att vi finns.
 

I dag kan det ta sex år att byta juridiskt kön och ännu längre tid till underlivskirurgi. En ny könstillhörighetslag, som har utretts i över tio år, skulle förkorta den processen. Då skulle transpersoner också slippa känna att de riskerar att nekas för att de hade fel kläder på sig under ett möte med en läkare.

Resten av Norden har redan gått före oss i den frågan.

När jag pratar med andra transpersoner har många tappat hoppet. De tror inte längre på att vården, politiken, myndigheter och media står på deras sida. De har blivit brända för många gånger.

Den 17 april har Sverige chansen att återfå en del av det förtroendet.

Att få byta juridiskt kön skulle betyda att staten står på ens sida när man kränks, ifrågasätts eller hatas.

Fler förtjänar den möjligheten.

Följ ämnen i artikeln