ÅSIKT

Politik som man står på arslet av

avDaniel Swedin

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Magnus Sandberg
I går inleddes Socialdemokraternas kongress i Örebor

– Jag höll på att stå på arslet när jag hörde henne. Det var bland de djävligaste jag hört någonsin.

I en intervju med tidningen Arbetet beskriver Matts Jutterström, fackförbundet Pappers ordförande, hur det kändes när Annie Lööf i vintras meddelade att Centerpartiet skulle skriva statsbudgetar ihop med Socialdemokraterna.

I helgen samlas Socialdemokraterna till kongress i Örebro. Beslut om politiska och organisatoriska program ska tas, men januariöverenskommelsens skugga vilar förstås tungt över konferenscentret Conventum. Genom kompromisser med Liberalerna, Centerpartiet och Miljöpartiet ska ju Socialdemokraterna genomföra politik som ingen av de 350 kongressombuden vill se.

Är Sverige för jämlikt eller för ojämlikt? Går samhällsutvecklingen för snabbt eller för långsamt?

Kring de frågeställningarna kan man säga att de politiska konflikterna i vårt land stått och står. Och för S har svaret nästan alltid varit att det är för ojämlikt och att det går för sakta. En rättvisare värld har alltid legat inom räckhåll, framtiden alltid målad i ljusa färger.

Men i valrörelsen 2014 beskrev Stefan Löfven Sverige som ett land som höll på att gå sönder. Det fångade en känsla som många svenskar bär på och som S nästan aldrig artikulerat. En känsla av att bli lämnad kvar på perrongen när tåget går, av att ingen längre lyssnar och etablissemanget lever i sin egen värld med helt andra livsvillkor. En känsla av att samhällsutvecklingen går för snabbt, om man så vill.

När man läser den socialdemokratiska valanalysen som lanserades i veckan så är det tydligt att partiets uppstramning av migrationspolitiken och fokus på brott och straff var ett nytt sorts sätt att försöka möta den känslan. Problemet var bara att folk inte köpte omläggningen och att partiet, enligt samma valanalys, är på väg att tappa bort välfärdsfrågorna.

Ur det perspektivet är förstås januariöverenskommelsen ett problem. Man kan, som Dagens industris ledarsida, hävda att ett samarbete i mitten där C och L får så mycket utrymme kortsluter det spänningsförhållande som råder mellan socialdemokratins välfärdsvurm och borgerlighetens skattesänkarfundamentalism.

Men januariöverenskommelsen är också ett uttryck för att det enda regeringsunderlag S kan mobilisera i dag är partier som tycker att samhällsutvecklingen går för sakta. Socialdemokraterna kan bara regera om man samarbetar med liberala partier vars väljare är globaliseringens glada vinnare.

Det betyder, tack och lov, att Sverigedemokraterna inte får något inflytande över svensk politik.

Men det betyder också att det blir mycket politik som får socialdemokrater att stå på arslet.


• Vill du ha våra texter direkt i ditt flöde? Klicka här och gilla Aftonbladet Ledare på Facebook!

ARTIKELN HANDLAR OM