Arbetslösheten – en privat affär

I november förra året kunde Aftonbladet avslöja hur regeringens jättesatsning på jobbcoacher höll på att förvandlas till ett fiasko. Hypnos, miljardrullning och chefer som vägrade ta ansvar var en del av den verklighet som mötte våra reportrar i den nya arbetsmarknadspolitikens verklighet.

Nu blir de privata jobbcoacherna en valfråga. Arbetsförmedlingen - för dagen regeringens lydigaste myndighet - är bekymrad.

Utan coacherna kan Arbetsförmedlingen inte ”hjälpa de arbetssökande på samma sätt som vi i dag gör”, förklarade den biträdande generaldirektören Lena Liljebäck härom dagen i Ekot.

Låt oss anta att hon inte talar om hypnos.

Över hälften av de arbetslösa som coachats tror att de ökat sina chanser att få jobb. Eftersom coachernas uppdrag just är att få arbetslösa att se mer positivt på sina möjligheter framstår inte resultatet som speciellt imponerande.

Det betyder inte att satsningen på coachning har misslyckats. Syftet har nämligen främst varit politiskt. Till en del handlar det om att privatisera ett samhällsansvar, precis som i till exempel sjukvården. Ännu en vinstgivande marknad - bekostad av skattemedel - skapas.

Men framför allt illustrerar coacherna regeringens syn på arbetslöshetens orsaker. Det är inte arbetstillfällen eller kompetens som saknas. Det de arbetslösa behöver är framåtanda, lite ”jävlar anamma”.

Den bilden präglar den offentliga debatten. Arbetslösa - ”de som inte jobbar” - borde rycka upp sig.

Därför får vi till exempel sällan läsa om de 17?808 arbetsföra människor som förra veckan fanns placerade i det arbetsmarknadsministern kallar ” jobb- och utvecklingsgarantins fas tre”. Många tvingas till passivitet, meningslös förvaring eller obetalt extraarbete hos arbetsgivare som accepterar en praktikant mot en blygsam ersättning.

En tyst skandal.

Det går nämligen inte att beklaga sig. Arbetslösheten förklaras ju med brister hos den arbetslöse, och vad skulle kunna vara ett tydligare exempel på bristande ambition än att klaga.

Stämpeln som bidragsberoende offer sitter som ett kainmärke.

Alltså tiger de arbetslösa, och den politiska debatten kan fortsätta som om det fanns en jobbpolitik.

Visst har satsningen på jobbcoacher lyckats, för regeringen.

Följ ämnen i artikeln