Alla är förlorare i kriget mot Gaza
Ett nytt styre kan inte etableras med hjälp av israeliska stridsvagnar
11 januari 2009. Krig har en maktpolitisk dimension men också en moralisk.
Seger kan utropas när motståndaren gett upp inför övermakten och för att skrämmande många av dess civilbefolkning utsatts för svält eller dödats och dess religiösa byggnader och skolor smulats sönder.
Den militära segern har ett moraliskt pris. Jag läser följande rader i en av dessa heroiskt fria israeliska tidningar: ”Var och en som propagerar för detta krig och tror på rättfärdigande av massdödandet där kriget drar fram har ingen som helst rätt att tala om moral eller medmänsklighet.”
Så kan man också tolka budskapet från de hundratusentals antikrigsdemonstranter som i går samlades från Kairo, Paris, London till Stockholm.
Förvridna och trasiga
Daniel Barenboim och Edward Said byggde den konstnärligt avancerade West-
Eastern Divan Orchestra, ett fredsprojekt med unga musiker från varje hörn av Mellan-
östern. Allt förutsatte fungerande musikskolor i området. En låg i Gaza, finansierad av bland annat svenskt bistånd. Den finns inte längre; den är sönderbombad av israelisk militär. Instrument är förvridna och trasiga.
I dag hålls stödkonsert i Ramallah – ett försök att återupprätta tron på musikens universella språk och förmåga att skapa
gemenskap.
I den här tiden av hetsiga propaganda-
strider förhåller sig International Crisis
Group (ICG) svalt analytisk och därmed tillförlitlig. Robert Malley, en gång Bill
Clintons närmaste medarbetare och numera Barack Obamas förtrogne, övervakar rapporterna. Den senaste summerar klarsynt: alla parter är förlorare i Gaza-kriget. Hamas förmådde
inte, eller gavs aldrig möjlighet, att utveckla Gaza; den islamistiska-nationalistiska rörelsen återgick till väpnad kamp.
Fångad i en strategi
Israel fångades i en kortsiktig våldsstrategi för att svälta eller bomba Hamas till underkastelse. ICG gör det nödvändiga påpekandet:
Det var Israel som den 4 november bröt vapenvilan med sin blodiga attack mot gränsövergången mellan
Gaza och Egypten.
Mahmoud Abbas, presidenten för det skelett som kallas den palestinska myndigheten, är en tredje förlorare.
Han uppfattas av palestinier allt oftare som västlig samarbetsman, ovillig att
acceptera Hamas valseger, oförmögen att vinna någonting under förhandlingarna med Israel: bosättningarna i Västbanken expanderar ständigt.
Också det internationella samfundet räknas till förlorarna, oförmöget att inse värdet av palestinsk enighet och omedelbart inriktat på att med bojkotter och embargopolitik störta folkvalda Hamas.
Stärkt den militanta delen
För några år sedan samtalade jag med företrädare för Hamasledningen, bland annat den blivande utrikesministern Mahmoud
al-Zahar.
När jag läser om
anteckningarna upptäcker jag mångtydigheten hos honom: Å ena
sidan löfte om samexistens med ett
Israel med gränser från före kriget 1967 och vilja att bli medlem av PLO.
Å andra sidan planer på att via valseger ge ”konstitutionell legitimitet åt motståndskampen”. Den inställningen kan lätt vridas upp till att rättfärdiga våld mot civila och raket-
beskjutning.
Isoleringen och den ekonomiska krig-
föringen mot Hamas och därmed mot
befolkningen i Gaza har med all säkerhet stärkt den mer militanta delen av den sammansatta och komplicerade Hamasrörelsen. Denna måste vara en del av en fredsuppgörelse.
Ett trovärdigt nytt styre i Gaza kan
inte etableras med hjälp av israeliska stridsvagnar.
Oundvikligt pris
Hamas kan, skriver Robert Malley,
beskriva inbjudan till fredssamtal som en seger: ”Men det är det oundvikliga priset att betala för det befängda embargot och för att möjligen få slut på raketbeskjutningarna och kunna bygga stabila gränser”. Därmed en seger också för Israel.
En grundläggande fråga måste ställas inför varje meningsfullt fredsförsök: Önskar Israel en tvåstatslösning som betyder grannskap med en ekonomiskt och militärt oberoende palestinsk stat?”
Hittills har Israel föredragit att för-
söka splittra palestinierna. En gång i tiden
genom att stödja Hamas. Det tänkta Pale-
stina har styckats i de palestinska områdena till obrukbarhet och förnedring.
Premiärminister Olmert sa i en avskedsintervju:” Vi måste nå en överenskommelse med palestinierna, som innebär att vi drar oss tillbaka från nästan alla ockuperade områden”.
Sedan inleddes bombkriget.