Journalisthatet frodas i samtidens mörka hjärta

Alla med minsta kunskap om en reporter vet att hen aldrig skulle avstå ett scoop.

Det finns fortfarande runt 14 000 journalister i Sverige men jobben blir färre, otryggare och stressigare. Den digitala gratisrevolutionen har gett kåren lågt självförtroende. Bara public service (SVT, SR, UR) står ­stabilt men politiska krav på försvagning saknas inte.

Risken finns att det viktigaste vi har, tidningarnas lokaljournalistik, försvinner när de sista älskade betalande slentrian­prenumeranterna dör ut. ­Läsningen bland unga sjunker medan tron på konspirations­teorier är större än under de 25 år Ungdomsbarometern mätt sådana samhällsattityder.

Samtidigt blir attackerna mot journalister och journalistik allt extremare, det har växt via den organiserade nätrasismen och nu nått ytan. Rekordnotering nåddes i drevet mot Hanne ­Kjöller och Dagens Nyheter som följdes upp på självaste Expressens ledarsida.

”Artiklar anpassas för att inte gynna SD”, hävdade krönikören Sakine Madon. Och inte nog med det: ”Det är som att hela medie-Sverige vet vad som pågår”.

Hela jävla medie-Sverige! 14 000 journalister i gigantisk konspiration! Detta är ju alldeles oerhört. Det borde göras film av det. Men vem ska göra den filmen när murvel-illuminati styr allting?

Förlåt, inget att skoja om. Och Madon menade kanske inte alla. Men frågan är om det ens finns 14 lugubra mörkläggare.

Såhär: Jag har varit journalist i cirka 25 år, allt från kriminalreporter till tv-tönt, men har aldrig ens hört ­talas om mörkläggning. Och det här måste ­sägas: Jag kan inte ­föreställa mig att ­Expressen mörklagt heller. Alla med minsta kunskap om en reporter vet att hen aldrig skulle ­avstå ett scoop. Om DN lyckats bekräfta tipset om massiva sexbrott på en popfestival skulle det ha publicerats, det ligger i murvelns dna.

Journalister har hatats sedan tryckpressen uppfanns, det är lugnt, men det som händer nu är större. Drevet mot journalistiken är på ideologisk nivå och leder rätt in i samtidens mörka hjärta:

Att underminera förtroendet för demokratins institutioner är grundidén hos fascismen och högerpopulismen, samtidens starkast växande rörelser. Rättsväsendet, polisen, politikerna och medierna behöver svart­målas för att propaganda ska fungera. Osäkerhet och rädsla måste planteras. På 30-talet var det judarna som ­sades ha infiltrerat etablissemanget, i dag är det muslimerna som sägs få gräddfil medan ­medierna ­påstås tiga. Drevet är ett demokratihot.

Samtidigt: Ingen är lika kritisk mot journalistik som journalister själva. Ständigt gnälliga och frustrerade, ständiga debatter i fack- och branschpress och i bredaste fall i ”Medierna” i P1. Saker som gick snett, saker som inte blev helt rätt, saker det ­saknas resurser till på grund av medelklassfixerad plånboks­journalistik som betalar lönerna.

Så trots att den populistiska mediekritiken missar hela måltavlan känner sig journalister träffade, av ren jagsvaghet. Det duger inte just nu. Självkritik är nödvändigt men självhat katastrofalt.

Annars sitter vi snart med lynchmobben och funderar på om det borde införas särskilda pressetiska regler för utlandsfödda. Häng ut dem med namn och bild! Men de är ju ­inte ens åtalade? Äh, det räcker med blotta misstanken!

På internets hatsajter är vi ­redan där.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln