Från folkhem till fiasko
Så blev svensk bostadsmarknad ”en katastrof”
Publicerad 2024-04-20
Från framtidstro och massivt bostadsbyggande till långa köer, höga hyror och segregation.
Den svenska bostadspolitiken är under ständig kritik, men hur hamnade vi här?
– Bostadsmarknaden i dag är något av en katastrof, säger Martin Grander, lektor vid Malmö universitet.
Amanda Brohman, 30, betalar 20 000 kronor i månaden för att bo på 49 kvadratmeter i Stockholm.
Det här är hennes sjätte andrahandskontrakt på sju år.
Hon och många andra har i en rad artiklar berättat för Aftonbladet om sina svårigheter med att få en egen bostad.
Problemen på bostadsmarknaden spretar åt många håll.
Byggandet har totalbromsat, inlåsningseffekter hindrar folk från att ta sig in på marknaden, trångboddheten brer ut sig och 192 300 unga mellan 20 och 27 år bor ofrivilligt kvar hos sina föräldrar.
Bostaden har återigen blivit en knäckfråga – men när sprack folkhemsdrömmen om bostäder åt alla?
”Ingenjörskonst” mot bostadsbrist
Under 1930-talet blev termer som ”Folkhemmet” och ”Social ingenjörskonst” politiska ledstjärnor och bra boende för alla stod i centrum för debatten.
– Vi hade en av Europas sämsta bostadsstandarder i början av 30-talet. Det var mycket slum, många bostäder saknade toaletter med rinnande vatten, det var generellt väldigt omodernt, säger Martin Grander, lektor vid institutionen för urbana studier vid Malmö universitet.
1933 sjösatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen ledd av Per Albin Hansson ett krisbekämpningsprogram med åtgärder för att motverka trångboddheten.
Programmet döptes till ”den bostadssociala utredningen”.
Utredningen pågick i femton år och lade grund för den bostadspolitik som implementerades efter andra världskriget.
– Det blev startskottet på den sociala bostadspolitiken. Allmännyttan växte fram ur detta. Det var en rejäl satsning som gjordes. Det ledde till 1945 års bostadspolitik som vi i mångt och mycket fortfarande har.
Alla skulle kunna bo
Allmännyttan bildades 1945 och skulle driva på bostadsförsörjningen, tillgodose olika typer av behov och verka för en utveckling av hyresrätten.
– Däromkring fick vi en ny lagstiftning med bostadspolitiska riktlinjer. Kommunerna skulle ansvara för bostadsfrågan med hjälp av allmännyttan. De skulle förverkliga den statliga bostadspolitiken på kommunal nivå. Alla skulle kunna hyra och bo.
– Det finns en tydlig koppling mellan folkhemmet och bostadspolitiken. Bostadspolitiken var en central del av den idén.
Idéerna bar frukt. Under 1950-talet fick allt fler en egen hyresrätt och sjukdomar kopplade till trångboddhet, som tuberkulos, minskade drastiskt i kombination med det allmänna vaccinationsprogrammet som initierades på 1940-talet.
Under 60-talet nådde arbetskraftsinvandringen som hade pågått sedan krigsslutet sin kulmen och för att kunna bereda plats åt den växande befolkningen krävdes ett nytt krafttag för att bota bostadsbristen en gång för alla.
Bostadsbristen ”byggs bort”
1964 beslutades det om ett reformprogram på Socialdemokraternas partistämma.
Staten skulle bevilja lån för 100 000 nya bostäder varje år mellan 1965 och 1974 – och därmed var miljonprogrammet fött.
– Man lyckades faktiskt bygga bort bostadsbristen. Det tog ett tag, men man klarade det mycket tack vare miljonprogrammet.
Byggandet av miljonprogrammet sammanföll till stor del med de så kallade rekordåren då den svenska ekonomin var exceptionellt stark.
– När man byggde upp den tidens boendepolitik hade man högkonjunktur. Vi hade stor arbetskraftsinvandring och statlig politik möjliggjorde att vi kunde bygga mycket. Det skulle vara betydligt svårare att göra i dag.
Oljekrisen 1973 blev dock början på en lågkonjunktur och efter 1975 stannade bostadsbyggandet av.
– Det fanns två faser av bostadsuppbyggnaden under efterkrigstiden. Först byggperioden som pågick till mitten av 70-talet, sedan kom förvaltningsperioden. Då skedde ingen storskalig produktion utan man skulle förvalta det som åstadkommits.
Men nu började kritik komma mot miljonprogrammet.
– Man tittade på miljonprogrammet och frågade sig vad det egentligen är man har skapat. Man lyfte frågor om kvaliteten på bostadsområdena och segregationen som hade uppstått. Trivdes verkligen folk?
Marknaden avregleras
Redan i slutet av 60-talet hade den ägda boendeformen börjat avregleras då man slopade pristaket vid försäljning av bostadsrätter.
– Dessförinnan fick man inte sälja sin bostadsrätt med vinst. Man fick ta ut en viss vinst men inte sälja till högst bjudande. Bostadsrätten var något helt annat. Tanken var att det skulle vara en kooperativ bostadsform. Det fanns ingen tanke på att man skulle kunna göra affärer av bostadsrätter.
Men det var inte förrän 1980-talets avregleringståg drog igenom politiken som den svenska bostadsmarknaden förändrades i grunden.
– Från och med 80-talet började vi få en ökad marknadsanpassning av bostadssektorn. Det började med att finansmarknaden avreglerades på 80-talet.
Till följd av en skatteomläggning påverkades bostadspriserna på ett sätt som gynnade den ägda bostadsrätten och allt fler ville äga sin bostad.
Trenden förstärktes på 90-talet när en ny borgerlig regering tog makten och avvecklade bostadsdepartementet.
– Bostaden kom att bli en marknadsvara, det var en väldigt tydlig idé. Det fanns en tydlig inriktning på att marknaden skulle klara bostadsförsörjningen. Innan det hade man haft en annan syn på bostäder. Det hade främst varit ett hem och inte något man hade för att göra affärer.
Dyrt att bygga
Den här linjen har fortsatt sedan dess.
– Ingen efterföljande regering har ändrat det. Staten har knappt lagt sig i bostadsmarknaden. Det är upp till kommunerna att göra det de tycker är bäst. Därför har vi väldigt stora kommunala skillnader.
Sedan 90-talet har en stor del av hyresrätterna ombildats till bostadsrätter och tillgången på billiga bostäder har minskat.
Samtidigt är det dyrt att bygga nytt.
– Nyproduktioner är väldigt dyra att bygga. När man byggde miljonprogrammet fanns det förmånliga låne- och räntevillkor. Det blev sedermera dyrt för staten och något liknande vore väldigt svårt att få till i dag.
2011 kom dessutom en ny lag som gjorde att allmännyttiga bolag måste drivas med vinst.
– Bakgrunden var ett klagomål till EU-kommissionen. Privata fastighetsägare ansåg att man inte kan ha ett kommunalt bolag som konkurrent till privata aktörer om de inte drivs med vinst.
– Då anpassade man allmännyttan till att drivas på samma premisser som de privata bolagen. Kommunerna får inte längre subventionera allmännyttan och de kommunala företagen får inte hålla hyrorna nere jämfört med privata fastighetsägare. Det är en betydande skillnad. Nu har det blivit väldigt affärsmässigt.
”Kan lägga vantarna på hyresrätter trots hög lön”
Det finns även kritik mot kösystemet.
– Till exempel byggdes det mycket bostäder mellan 2014 och 2020. Men problemet är att det inte finns någon garanti för att de går till låginkomsttagare eftersom att bostäder förmedlas efter kötid. Den som har stått längst får bostaden.
– Folk kan lägga vantarna på en billig hyresrätt trots att de har en hög lön. Vissa menar att det bör finnas ett stöd- och prioriteringssystem, att man ska öronmärka bostäder till de med låga inkomster.
Enligt Boverket behövs det nu 67 000 bostäder om året det närmsta decenniet samtidigt som prognosen säger att det blir runt 25 000.
Ett annat problem är att bostadsbristen är väldigt koncentrerad till storstäderna.
– På glesbygden finns det gott om bostäder. Det är en mismatch mellan bostadsmarknad och arbetsmarknad. Det finns ingen generell bostadsbrist i Sverige. Men de flesta vill bo i städer eftersom att det är där jobben finns.
De senaste åren har det lagts en rad förslag på bordet för hur man ska råda bot på bostadsbristen: Statliga startlån, avdragsgillt bosparande och särskilda hyresrätter för låginkomsttagare.
”Inte lätt att vara optimist”
Åsikterna går isär, men det alla experter kan enas om är att framtiden är en stor utmaning.
– Just nu är något av en katastrof. Framförallt om man tittar på unga vuxna, ensamstående föräldrar eller människor som kommer hit från andra länder. Nu har vi minskat utbud av bostäder till rimliga kostnader, konsumtionsutrymmet är mindre eftersom att vi har mindre pengar att röra oss med. Det är inte lätt att vara optimist just nu.
