Gröna obligationer rör sig i en gråzon

helskärm

Utbudet av gröna obligationer, där pengarna ska användas till miljöprojekt, har ökat explosionsartat – och efterfrågan är enorm, inte minst i Sverige. Men kritiker varnar för att grönt inte alltid är särskilt grönt.

– Som sparare får man ofta ett felaktigt intryck av vad pengarna kommer att gå till när man väljer en grön sparprodukt. Det beror på att de regelverk som finns är otydliga och ganska svaga, säger Jakob König, projektledare vid det internationella nätverket Fair Finance Guide, som med stöd av Sida granskar gröna investeringar.

Kapitalet från gröna obligationer ska enligt bankernas branschstandard gå till miljömässigt hållbara projekt.

– Men bankens gröna alternativ är ofta bara grå, eller lite mindre svarta, säger Jakob König.

Suget efter gröna obligationer är klart större än tillgången. I takt med att intresset ökar vill nya branscher ge ut obligationer, till exempel flygplatser, norsk laxodling och oljetankers.

Risk för grönmålning

Nyligen presenterade advokatbyrån Baker McKenzie en rapport om gröna investeringar, där de varnar för risken att företag utnyttjar sådana finansieringsformer för att grönmåla sin egen verksamhet.

Eftersom det än så länge saknas en internationell standard går det inte att entydigt peka på konkreta regler för att avgöra om en obligation är grön eller inte. I vissa fall är det förhållandevis tydligt, som när det spanska oljebolaget Repsol använde pengar från sin gröna obligation till att öka utvinningen av fossila bränslen, om än med lite mer energisnåla metoder. Detta kritiserades kraftigt av bland annat den inflytelserika organisationen Climate Bonds Initiative. I andra fall är det mindre självklart och öppet för tolkning.

Tydligare insyn

Frågan är långt i från svart eller vit, påpekar många bedömare. Även om det förekommer dåliga exempel och det finns brister i regelverket, så har gröna obligationer gjort det möjligt för investerare och finansiärer att åtminstone låta miljöaspekter spela en roll på finansmarknaden.

Jämfört med andra obligationer får investerare i gröna obligationer mer information om hur pengarna ska användas. Dessutom görs återrapporteringar och granskningar.

– För min del som fondförvaltare har gröna obligationer blivit ett fantastiskt verktyg. Tack vare transparensen vet jag inte bara vem jag investerar i, jag vet också vad bolagen använder pengarna till, säger Helena Lindahl, förvaltare på SPP fonder.

Rimmar illa med förväntningar

Men Jakob König menar att transparensen inte fungerar fullt ut. Det finns brister när det gäller småspararnas möjlighet att ta del av denna information.

– Det vanliga är att man sparar i en grön obligationsfond, och då är det i praktiken inte särskilt transparent för småspararen. Många gånger investeras pengarna i projekt som rimmar illa med vad man förväntar sig av ett grönt sparande, säger Jakob König.

– Men eftersom det inte blir tydligt för spararna så är de nöjda ändå, fast på lite vilseledande premisser, tillägger han.

Missriktad kritik

Helena Lindahl tycker att kritiken är felriktad. Hon känner sig trygg med den inblick hon får som investerare, och att hon kan förmedla informationen till sina kunder.

– Visst kan man hänga upp sig på hur grönt det gröna egentligen är. Men den stora frågan tycker jag är att vi måste bredda transparenskravet, så att vi får motsvarande inblick i den övriga finansmarknaden. Det här är fundamentalt för att vi ska få loss de pengar som behövs för att kunna ställa om ekonomin till ett hållbart samhälle, säger hon.