”På spåret” är på blodigt allvar för besserwissrar

Det ser kanske mysigt och avslappnat ut men är allvar för både deltagare och tittare.

”På spåret” är inget myspysigt lägerelds­program.

Det är blodigt allvar för kicksökande besserwissrar.

När jag gick i lågstadiet kom mina morföräldrar och tittade när jag spelade fotboll. De var måttligt imponerade. ”Varför stod du bara där? Varför spelade du inte bollen och sköt den i mål som kinesen gjorde?” Mitt åtta­åriga jag snäste inte ifrån att min klasskamrat var adopterad från Korea och att de borde stötta mig trots mina begränsade idrottsfärdigheter. Åttaåriga jag gick och satte sig på toaletten och grät.
 

Ett par år senare fick jag min revansch. När skolan arrangerade tipspromenad för elever och föräldrar vann jag både barn- och vuxenklassen. Jag minns priserna väl. Förstapriset för vuxna var en keramiktavla signerad en av mina klasskamraters konstärligt lagda mamma. Barnpriset var en dryg halvmeter hög gammelsmurf i filttyg.

Jag var en euforisk vinnare. Åtminstone inombords. Fuck fotboll, all annan idrott, musik, teckning och handstil. Jag hade äntligen hittat mitt gebit att briljera inom. Och resten av mitt liv har jag sökt den där första kicken jag fick av att veta mest och bäst.
 

När ”Jeopardy” började sändas hade vi inte TV4 hemma. Så jag gick någon kilometer genom skogen till grannarna varje sändningsdag för att testa mina kunskaper.

Jag har oanmält dykt upp hemma hos vänner med ett Trivial Pursuit under armen, spöat skiten ur dem och dragit igen. Flera gånger tagit tåget klockan 05.54 på måndagsmorgonen från Göteborg, bara för att hinna vara med på ett pubquiz kvällen före.

Och ibland nosar jag på barndomens vinnar­eufori. En av sommarens höjdpunkter var när jag och syrran vann TP mot ett gäng tyska turister – på tyska.
 

Men med åren blir det allt tydligare att den där tipspromenadsvinsten i en by med 150 invånare kanske inte var så spektakulär ändå. Många andra vet mycket mer än jag. Men det hindrar inte att jag fortsätter mitt kicksökande. Och där hjälper SVT till. ”Vem vet mest” stillar suget under året, och vinterns höjdpunkt är givetvis att testa hur man står sig i tv-frågesporternas kronjuvel ”På spåret”.

Jag tror inte att programmets popularitet beror på nostalgi. Det är ingen lägereld att samlas kring i hårda tider. Det beror inte heller på svenska folkets längtan efter att höra Jonathan Johansson tolka Östen Warnerbring. Det handlar om att alla besserwissrar i stugorna – och vi är många – vill ha ett genom­arbetat frågesports­program på bästa sändningstid som vi kan mäta våra kunskaper mot.

Följ ämnen i artikeln