Bästa sidekicken är inte John Watson, det är Lynn
Batmans Robin och Sherlocks Watson må vara de mest kända sidekickarna, men ingen fångar sidekickens själva essens bättre än – Alan Partridges Lynn.
Låt mig berätta lite om en försynt, grå mus till kvinna vid namn Lynn Benfield. Hon är av obestämbar medelålder, gillar Jesus och färgen beige, byter varje dag sin sjuka mammas lakan – och är en jävel till sidekick.
Sidekickens roll är omöjlig att missförstå. Här handlar det på intet sätt om en jämställd, välbalanserad relation. Sidekickens enda syfte är att framhålla, assistera och kontrastera hjälten.
Och trots att John Watson givetvis är stabil och småtrög jämfört med Sherlock Holmes så verkar det allt bo en mini-sociopat i honom också. Medan Robin ju bara är en mantelklädd Batman-wannabee.
Så för maximal kontrast mellan huvudperson och sidekick måste vi vända oss till misslyckade radioprataren Alan Partridge – uppblåst narcissist – och hans assistent Lynn Benfield – självutplånande altruist.
Deras interaktion i tv-serien ”I’m Alan Partridge” och filmen ”Alan Partridge: Alpha papa” bjuder på några av komedihistoriens allra finaste stunder.
Manipulativa, självcentrerade Alan förnedrar ständigt den gudfruktiga, plikttrogna Lynn.
Strunt samma att hon tar hand om sin döende mamma, Alan – som den snåljåp han är – ger henne ändå bara 8 000 pund om året i lön.
Och trots att hon utför de mest förödmjukande ärenden åt honom får hon stå ut med kommentarer som ”Ditt liv är tekniskt sett inte värt att försäkra” och ”Jag kan läsa dig som en öppen bok. Och inte en särskilt bra bok”.
Men, för de allra flesta är förnedring bara stor humor om det kommer en vändning. Och det gör det.
Medan kändiskåta Alan förstör alla relationer som kommer i hans väg – och med all säkerhet kommer att dö saknad av ingen – visar det sig att den passiva slagpåsen och dörrmattan Lynn i själva verket är en både omtyckt och vältalig person i sitt privata liv.
Tydligare kan det inte bli.
Hjälten (eller antihjälten) behöver alltid sin sidekick mycket mer än sidekicken behöver honom.
”I’m Alan Partridge” (1997 och 2002) har inte fått något genomslag i Sverige, men är väl värd att införskaffa på brittisk dvd. Vill man få ytterligare en skymt av odynamiska duon Alan och Lynn släpps nu ”Alan Partridge: Alpha papa” på dvd i Sverige.