Omfamna kändisbiografin – för det var inte bättre förr
Spy inte på floden av kändisbiografier.
Det var inte bättre förr.
Jesus är inte ens född än, när jag år 44 f. Kr. bläddrar igenom Cornelius Nepos ”De viris illustribus” (Om berömda män). Hm, fältherrar, författare, statsmän och deras gärningar … i detalj.... trist.
Jag vandrar vidare till medeltiden och plockar upp ett gäng biografier om kyrkans män. Påvar, martyrer, helgon – och inte en enda av dem handlar om sexorgier eller drogmissbruk, allt går ut på att vara så gudfruktig och präktig som möjligt.
Jag får traska tröstlöst i närmare 2000 år och tröska igenom otaliga biografier över framgångsrika mäns arbetsliv och förträfflighet innan jag får mig några smaskigheter till livs.
Först på 1920-talet börjar privatlivet på allvaratt ta plats på boksidorna (va? Den högaktade mannen hade tydligen fru och barn!) .
Och musiker, skådisar och annat löst folk börjar stjäla sidutrymme från de framstående (manliga) forskarna, författarna och politikerna.
Åren som följer accelererar allt. En depression här, ett drogmissbruk där, och en hel radda problematiska barndomar.
I början av 1970-talet kommer till och med biografierna över kvinnor som inte bara framstår som väna och rekorderliga.
Och så rullar det på. 2013 finns få eller inga gränser alls. Varken gällande vem eller vad biografin handlar om. Du behöver inte vara uppburen och oändligt framgångsrik eller ens man. Fast lite känd måste du ändå vara.
Dokusåpadeltagare, schlagerartister och kändisfotografer trängs med idrottstjärnor och porrditon i hyllorna. Sexköp, psykoser och drogmissbruk avhandlas på löpande band. Och det är något vackert över det, att biografierna inte längre är uppfostrande och mästrande utan visar människors svaga sidor – också.
Så visst man kan fnysa åt vår utlämnande ”synas till varje pris”-kultur och floden av kändisbiografier. Men oändligt mer demokratiska – och underhållande – än de senaste 2000 årens ”framstående gubbe slår sig för bröstet”-biografier är de allt.