Ni vet ingenting om mig. Hör ni det? Ingenting!
Algoritmerna har skräddarsytt min kostym. Så varför känns den då så trång och illasittande?
Google har dem, Netflix, Spotify och Facebook likaså. Algoritmer som utifrån vårt beteende räknar ut vad vi ska få se i våra flöden och rekommendationer.
Egentligen är de ju till för att hjälpa oss (och de som vill sälja saker till oss) och underlätta i valfrihetsdjungeln. Men något skaver. De är lite som en ytlig men tvärsäker bekant. ”Ah, du gillar ’Råttornas hämnd’ – då MÅSTE du kolla upp ’Stuart Little’”.
Algoritmerna skall helst verka men inte synas. Men de blir väldigt uppenbara om man, som jag, delar sitt Spotify-abonnemang med en person med väldigt annorlunda musiksmak. Nej tack, jag vill inte lyssna på ”Blodtørst” med Kvelertak.
Människan har faktiskt en egen vilja, säger du. Jo, men människan är också lat och lättledd, säger jag.
Och så krymper ens värld mer och mer. Man köper alla sina böcker på samma sajt, interagerar med samma gamla vänner på Facebook, lyssnar på samma sorts musik på Spotify. Och vips har man sett åtta usla martial arts-filmer efter den bra man såg på Netflix.
Och jag kan inte heller komma ifrån obehaget av att ständigt bli övervakad. Lite privatliv tack, eller åtminstone känslan av ett.
Något så simpelt som att köpa en pocketbok över disk – med kontanter – känns numera som en frigörande rebellisk handling. Spåra THAT, Google!
Jag kommer att tänka på en briljant serieruta av Nina Hemmingsson. En kvinna har lagt upp nio äpplen på bandet i snabbköpet och kassörskan säger glatt ”Så det är till att vara äppelsugen i dag?” varpå kvinnan skriker tillbaka ”NEEJ! Du vet ingenting om mig! Hör du det? Ingenting!”.
Det är vad jag vill säga till algoritmerna (och bolagen bakom dem). En människa är så mycket mer än sin konsumtion. Ni vet att jag såg ett avsnitt av ”Peep show” klockan 21.23 i går. Men om mitt innersta vet ni ingenting.