Ernst har rätt - lökigt är bra
Ernst Kirchsteiger i det trevliga TV4-programmet ”Sommar med Ernst” ondgjorde sig över att uttrycket ”lökigt” står för någonting dåligt.
Helt sant, Ernst. Lökigt borde vara det främsta av superlativ. Lök är magiskt, magiskt, säger jag.
Men all lök är inte lökig i positiv bemärkelse, så enkelt är det inte. Inget är någonsin enkelt. Ta silverlök, vilken jag tidigare benämnt som en ”oerhört fånig och krystad lök, en kreddpajaslök”.
Jag står för varje ord. Om något är ”silverlökigt” är det om inte dåligt så åtminstone ”onödigt”. Silverlöken är en god men snobbig liten skit som försöker vara förmer än sina vänner, som den ljuva vårlöken, den gulliga salladslöken eller den vänliga schalottenlöken.
Samtidigt: Silverlök är, naturligtvis, en starkare naturprodukt än, säg, blomkål. Om något är blomkåligt är det sämre än silverlökigt.
Även den löjligaste av lökar ligger på en skyhög nivå jämförelsevis, det är viktigt att understryka för att förstå höjden på varje diskussion om lök.
Det finns dock en lök som, vill jag hävda, ligger under såväl blomkål som den hopplösa zucchinin i den gastronomiska hierarkin. Jag återkommer till den.
Först och främst: Gullöken är Gud i lökens värld. Det finns ingen smaklig spis värd namnet utan den bonniga, robusta gullöken som bas.
Jag har tidigare refererat till den som ”Matlagningens motsvarighet till Bibelns Adam & Eva”.
Jag sammankopplar den alltså undermedvetet med religion, något jag inte trodde mig tycka om men tydligen finns det en hippie i mig också.
Jag ser det sublima i den gula löken, eller ska vi kanske skriva Den Gula Löken.
Vitlöken är omistlig och underbar men har ett dumt skal. Ett väldigt dumt skal, komplicerat, fastnar ofta under naglarna, ramlar på golvet, blir kvar om man inte är noggrann. Jag förstår inte hur vitlöken kan hålla på med sitt dumma skal år ut och år in. Är vitlöken månne trög?
Värd att nämna är också purjolöken, den är rolig och lite snuskig, samt gräslöken men jag har svårt att förhålla mig till gräslöken.
Den påminner om ogräs men jag är emot begreppet ogräs. Vem bestämmer vad som är ogräs? DU? Varför ska något anses vara ogräs? Det är som med maskrosor som vissa kallar ogräs som bör rotas ut. Jag låter alla mina maskrosor finnas. Liksom gräslök, men då med delade känslor.
Slutligen. Rödlök. Det är en riktig skitlök det. Att den har ”allvarliga problem med doft och skarphet, behöver skivas och badas” har jag länge varit medveten om. Jag skrev de där orden själv, det är bara att gå till läggen. Men nu är det över. Rödlöken bör förstöras.
Allt är inte rödlökens eget fel. Jag lider med hur rödlöken missbrukas, misshandlas och missaktas. Det förefaller mig som att såväl den glada amatören som den professionella kocken slafsar ner rödlök i vilken sallad som helst. Antagligen tycker de att den ”ser röd och fin ut på tallriken”. MEN SKIVA EN TOMAT ISÅFALL, FÖR FAN!
Rödlöken är en svavelosande stinkare, den kan inte rå för att den tar över alla sammanhang, den är oskyldig men icke desto mindre: ”Rödlökigt” är ordet alla famlar efter när de säger ”lökigt”. Rödlöken är som ett barn som bara pruttar och pruttar.
Det vet varenda smaklök.
Fråga Fredrik
Du är bara så jävla bitter. En avundsjuk fet jävel som ingen vill sponsra. Dra åt helvete. Jag föredrar varenda miljonär-Schulman framför ditt äckliga Södermalmspretentiösa ”sanningssägande”. /Churchill
Svar: Jag vet.
Veckans ...
BABE. Morgan Alling, skådespelare. Intelligent och välformulerad som få skrev ”Sune i Grekland”-stjärnan ett Facebookinlägg om hur ”Sverigevänner” kommenterar bilden på den på Medelhavet döde Alan, 3, som ”Snyftreportage”, ”Pappan får skylla sig själv” och ”Bättre död där än våldtäktsman här”. 13 procent i senaste valet.
TEVESERIE-SUR I. ”Narcos”, Netflix. Inte dålig, inte bra, bara en svårartat medioker B-Scorcese-tv-serie om den colombianske kokainlangarkungen Pablo Escobar med en voice-over hämtad från Utbildningsradion, okarismatiska skådespelare (utom fräsige Luis Guzmán) och utan coola repliker. Besvikelsen över hur Netflix tappar i kvalitet i jakt på jättepublik är stor.
SJÄLVBIOGRAFI. ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”, Tom Malmquist. Om hur hans fru dör i samband med att deras barn föds. Djupt smärtsam läsning, stark och svår, matematiskt precis, självinsiktsfull och egentligen utan sentimentalitet. Ångestläsning.
POPLÅT. ”New Americana”, Halsey. Älskar den här låten som jag älskar Lana Del Rey. Postmodern rockpop om att växa upp med laglig marijuana, Notorotious B.I.G. och Nirvana. Blir inte det här en hit äter jag upp en katt.
TEVESERIE-KUL. ”Blunt talk”, Viaplay. Patrick Stewart, brittisk finskådis känd för sci-fi-trams som ”Star Trek”, är makalös vass som dekadent och alkoholiserad tv-programledare i Los Angeles. Han behöver inte ens bra repliker för att lysa. Vilket kan bli ett problem framöver i tv-serien för snart behövs vassa repliker.
TEVESERIE-SUR II. ”True detective”, säsong 2, HBO Nordic/CMore. Kan någon berätta om det finns någon vits med att titta vidare när jag inte lyckats ta mig igenom två avsnitt, flera försök, utan att gäspa åt bristen på replik och stämning.