Britpopduellen är sedan länge vunnen
Bröderna Gallagher har gjort sitt bästa för att devalvera Oasis och sig själva så lågt att knappt ens indienostalgikerna orkar bry sig längre.
Nu kan vi fokusera på britpopens verkliga hjältar i stället.
Dags att komma ut.
Oasis, ett av musikhistoriens mest överskattade band, ägnande 00-talet åt att sänka sitt varumärke till botten av siberiska Bajkalsjön. Med album efter album. Låt efter låt. Strid efter strid.
Bröderna Gallaghers från början sjuka självförtroende och bisarra syskonrelation förvandlades snabbt från uppfriskande och småkul till patetiskt tonårsgnabb.
Inte ens det största Oasis-fan jag känner till, min chef Tobias Lindner, orkade sig ner till Hultsfred förra sommaren för att se Liams senaste fiasko Beady Eye. Trots att han envist hävdar att den usla dretdebuten är en stabil fyra.
Ärkerivalen gjorde tvärt om. I stället för att skriva trötta, bleka och allt mindre angelägna Beatles-pastischer (hela tiden med övertygelsen att de var århundradets poplåtar) gick Blur vidare från britpopen. Bandet utvecklades, förblev intressanta och släppte album som det betydligt mer komplexa och organiska ”13”. Framför allt hade Blur förstånd att förstå när festen var över.
Framför allt Damon Albarn har byggt ännu en innovativ succékarriär med sitt Gorillaz. Men mest av allt har han och resten av Blur vårdat sitt rykte och sin karriär.
Britpopduellen är sedan länge vunnen. Och i sommar blir det segerfest i Slottskogen.