”Jag har blivit skyggare med åren”

Lasse Berghagen i stor intervju

avJens Peterson

NÖJE

Han fortsätter blanda sött med salt. Lasse Berghagen fyller 55 år som artist och folk stämmer upp i ”Stockholm i mitt hjärta” när de ser honom.

Även en stor man kan känna sig liten. Kan bära glasögon fast han inte behöver, för att det skänker trygghet. Den folkkäre artisten tar nya steg på sin livsvandring. Skriver barnböcker och gör en podd.

– Det är förvånansvärt många som skriver och tackar för podden. Det finns mycket ensamhet i vårt land, säger Lasse Berghagen.

Han är själv en av huvudpersonerna i böckerna om Filippa och morfar. Den fjärde inspirerad av barnbarnet har kommit nu.

– Jag har tänkt sex böcker och håller på med att skriva den femte, säger Lasse Berghagen, 74. Jag sitter och sneglar på tomma A4-ark.

I sommar står du på scen igen, bland annat med Kalle Moraeus på Dalhalla.

– Jag gör tolv konserter i sommar. Många är stadsfester, det passar mig perfekt eftersom då är det flera artister. När jag jobbade i vintras med Robin Bengtsson och Wiktoria tänkte jag att jag kunde varit farfar till hela gänget. Det är häftigt.

Är det fortfarande lustfyllt?

– Att stå på scen är kul. Jag är inte så förtjust i hotell och resandet och väntan. Men när ouvertyren spelar upp är det härligt. Jag gör mina hits, ”En kväll i juni”, ”Stockholm i mitt hjärta”, Teddybjörnen och några till. Men jag har plockat upp några andra också, tack vare podden. Olof Röhlander har lyft fram låtar som jag inte hört på 20 år. Som ”Sjung för mig fågel” och ”Du är ljuset i mitt liv”.

Du återupptäcker dig själv via podden. Hur uppstod den?

– Det var min dotter Maria. Hon är i den åldern som gör poddar. Hon tyckte det skulle vara kul med samtal där två generationer möts. Jag sa ”Ja... men kan du först berätta för mig vad en podd är?”.

1 av 3 | Foto: VILHELM STOKSTAD
Lasse Berghagen gör tolv konserter i sommar.

Olof är tillsammans med Maria, de är båda 43 år. Det låter som om han förbereder mycket till er podd, med låtval och samtalsämnen?

– Ja, jag gör ingenting i förväg. Jag vill inte veta vad som ska hända. Jag sa ”skjut från höften så hänger jag på”. Det har blivit jättefin kontakt mellan Olof och mig.

Har du upptäckt något via poddandet?

– Vi får en massa mejl. Många lägger ner mycket tid på att lyssna, och det är jättekul att veta att det finns mottagare.

Lyssnar du på andra poddar?

– Nej. Jag lyssnar aldrig på radio heller. Jag har alltid någon låt i huvudet eller håller på med musik. Så fort jag lämnar lägenheten startar Eva en radio. Jag vill ha det tyst eftersom jag jobbar med musik och texter. Även när jag sitter i bilen tycker jag det är skönt att det är tyst. Kanske sjunger jag för mig själv.

Skriver du regelbundet?

– Nej, jag behöver ett mål. Det blir inte mycket musik nu. Jag skriver lite sångtexter till Thomas Enroth i Finland. De låtarna plockas upp av dansband som Lasse Stefanz och andra. Det snurrar på. Det är skitkul.

Du skrev melodin till ”Gamla älskade barn” åt Barbro Hörberg och text till flera låtar med Benny Andersson på 1960-talet. Som ”Sagan om lilla Sofi” och ”Hej clown”.

– Jag träffade Benny genom Hep Stars och vi hade jävligt kul. Vi skrev ”Hej clown”, det var Melodifestival så vi skickade in låten. Den kom väl med på snubbeltråd. Det blev jättekul för det var stor dramatik det året. Jan Malmsjö sjöng ”Hej clown” och vi fick samma poäng som ”Judy min vän” med Körberg. Det blev en andra omröstning för att välja vinnare. Mina nerver höll inte så jag gick därifrån, men Benny satt kvar. Och så vann Körberg.

Det var 1969. Det är 50-årsjubileum.

– Jag firar 55 år som artist. Allt gick med en jäkla fart 1964. Jag hade inget intresse av att bli artist. Jag skulle bli jägmästare.

Men något drev dig att göra låtar?

– Jag skrev dikter och fick en gitarr och började tonsätta och plåga mina storasystrar med mina sånger. En klasskamrat ringde och frågade om jag kunde komma och sjunga. Curre Pettersson på Karusell tog med mig till skivbolaget där jag träffade Simon Brehm som gav mig kontrakt direkt och bjöd mig till Berns där jag träffade Lill-Babs samma kväll. Tänk att fortfarande få vara igång.

Skriver du visor när din Eva fyller år eller till andra högtidsdagar i famljen?

– Nej nej. Mitt musikliv är underligt. Jag sjunger aldrig hemma. Jag plågar inte min familj eller barnbarnen med att morfar ska sjunga.

Om någon fyller 50 håller du hellre ett tal?

– Jag håller inte tal heller. Det är det värsta jag vet! På scen kan jag prata, för där finns en barriär.

Kommer folk fram på gatan och vill prata?

– Ja, vilket är jättekul förstås och jag är tacksam. Men medaljen har en baksida. Det märks framför allt på kvällarna när det är alkohol inblandad och många vill ta selfies. Jag klarar mig, men Eva har svårt för att vi inte får vara ifred. Så vi stannar hemma och går inte ut. Det är väl min längd och folk har en uppfattning att jag är...

...kom i min famn?

– Exakt. Magnus Härenstam och jag umgicks mycket och folk kom alltid fram till mig på krogen, inte honom. Ibland blir det för mycket.

Det måste varit mer när du var programledare för Allsång på Skansen?

– Ja. Då gick det inte att gå någonstans. Vi kunde inte gå på en middag utan att alla skulle prata allsång. Innan dess var det Lill-Babs folk frågade om. ”Hur är hon?” Nu är fenomenet så här: Om jag går på stan på kvällen om sommaren så börjar folk skråla ”Stockholm i mitt hjärta”... och jag smyger utefter husväggen.

Även en storväxt man kan känna sig liten?

– Jag är lite blyg av mig. Jag vill bara vara. Med åren har jag blivit mer skygg. Ett exempel är de här glasögonen jag bär. Jag körde en gråstarrsoperation i januari och det gick jättebra. Jag fick perfekt syn. Men jag fixar inte att vara utan glasögon, så jag har fönsterglas i dom här. För att känna igen mig själv, fast jag inte behöver glasögon. Jag har haft det sedan jag var 30.

Du ska sjunga på Dalhalla i sommar och har haft hus i Svärdsjö i hela ditt liv. Men nu är huset i Dalarna sålt?
– Min släkt är från Dalarna. Jag har varit där sedan jag var spermie. Jag undrade hur det skulle kännas att lämna gården. Pappa köpte huset i början av 1940-talet och köpte in härbren. Det var vårt paradis. Men inget av barnen ville ta över, och det känns fel när man måste ta in folk för att klippa gräs och måla rödfärg. Vi hade rustat upp den från torpstuga, från golv till tak, så vi lämnade en fin gård.

Nu reser ni till olika platser?

– Vi missade mycket vänner på sommaren. Jag kände frihet när jag klev ut genom grindarna när huset var sålt. Yeah! Nu kan vi göra vad vi vill. Det blir obligations när man tar hand om en fädernegård. Magnus Härenstam sa ”man ska inte äga ihjäl sig”. Så känner jag.

Tillbringar ni fortfarande vintern i Florida?

– Vi har varit där i år, men vi får se framöver. Min stora glädje i Florida var att jag spelade golf med Sven Tumba, Nicko McBrain i Iron Maiden och andra, men min rygg är inte vad den ska vara. Jag vågar inte slå. Jag spelar inte golf längre. Det är inga bra rörelser för mig.

Hur håller du dig i form?

– Jag går. Ungefär en och en halv timme om dagen. Jag har ingen stegräknare. Jag är som Strindberg, en flanör. Jag har beställt nya skor, dom är viktiga. Och svåra att få tag i.

Du har rejäl storlek kan jag tänka.

– 48... jag har alltid haft jättesvårt att hitta skor. Jag har haft ont i magen sedan jag var liten för att hitta skor. Det finns så mycket snygga italienska skor som aldrig passar mig.

Det måste göra gott att spela och sjunga?

– Min pappa sa ”det är bra att känna sig behövd". Jag gjorde en hälsokontroll nyligen. Jag ringde till han som opererade min hjärtklaff för två år sedan. Jag bad honom kolla att allt funkar. Vi tog alla prover. Allt är bra. Hjärtat pumpar på.

ARTIKELN HANDLAR OM