Leif & Billy är lika komiska och sorgliga på scen som i tv
Gud förbannat vilken jävla show! Med Leif & Billy
Scalateatern, Stockholm.
Regi Björn Edgren, med Klas Eriksson, Alfred Svensson.
Tv-serien om de stackars bröderna Öhman i Norrbotten har blivit en långkörare. På scen bjuder de två på igenkänning. Misslyckandet är deras signalement, och här gör de poänglös stand-up, tamt trolleri och skrattretande konst.
Ibland komiskt, ofta sorgligt. Och som alltid kryddat med bajs.
De inleder smart med att säga att det inte är meningen att publiken ska skratta. Det här är allvarlig kultur. Showen är lagom långa 80 minuter och växlar säkert mellan sångnummer, sketcher och trams. Man kan känna igen repliker från tv-serien. De som gillar paret från tv lär ha mest behållning av showen.
De två bidragsberoende bröderna från Sörbäcken har likheter med tidigare tragikomiska radarpar som Helan & Halvan, Albert & Herbert, Dum & Dummare. Misslyckade storebror Leif (Klas Eriksson) tror han kan och vet allt, och bossar obarmhärtigt över stackars lillebror Billy (Alfred Svensson). Blyge Billy är snällare och ibland vettigare, men har också skrämmande luckor i förståndet.
De tjuvfiskar och tjuvjagar, men den här generationens Åsa-Nissar har aldrig lyckliga slut på sina äventyr. De smider planer. Allt går fel.
De första SVT-avsnitten från 2017 är ca en kvart men känns längre. Senare blev de halvtimmeslånga. Mycket handlar om brödernas skrala ekonomi, med kriminella förvecklingar. Orden a-kassa och kronofogden förekommer ofta. Bröderna har några återkommande motståndare, men de är själva sina värsta fiender.
TV-avsnitten har orimligt många intriger kring bajs. Det luktar skämt, och hos många i serien triggas kräkreflexerna. Spiller det över på scen? Jo, visst är det bajsförväxling där också.
Bondkomik i vår tid. Men också en vemodig skildring av mobbade män där storebror Leif låtsas kunna allt men i hans ögon skriker osäkerheten på hjälp. Bröderna bråkar ständigt, men är också helt bundna till varandra. Den tråden bär scenföreställningen. De må skoja om trauman, men den ångestfyllda ensamheten är kärnan i ”Leif & Billy”.
Och en del skitsnack. ”Lille Knut, han skrattar ut, bara när nån säger kiss och bajs”, som Hasse Alfredson skaldade 1965.