De döda stjärnorna vill nog inte alls lämnas ifred
Må du vila i frid, Philip Seymour Hoffman. Men jag kommer inte att lämna dig ifred.
Jag brukade tycka att det var något makabert över att vältra sig i döda stjärnors gärning. Varför sträcklyssna på Amy Winehouse eller Lou Reed om man inte gjort det förut, bara för att de är döda? Varför sträcka sig efter ”Brokeback mountain” på dvd-hyllan (jo, det finns några sådana kvar) för att Heath Ledger inte längre lever? Lämna dem ifred, hungriga hyenor!
Men nu börjar jag förstå att det inte nödvändigtvis handlar om sensationslystnad eller en tävling i att verka bry sig mest.
Lika gärna kan det vara en sorgebearbetning, en hyllning och en önskan om att musikern, författaren eller skådespelaren ska leva vidare genom våra öron och ögon. Vilket de ju på sätt och vis gör. Ordet odödlig tolkas ju endast i undantagsfall bokstavligt.
Nu, några dagar efter Philip Seymour Hoffmans död, kommer jag på mig själv med att spela upp scener ur ”Happiness” och ”Familjen Savage” (mina favoritfilmer med Hoffman) i huvudet. Men framförallt känner jag ett starkt sug efter att se om ”Synecdoche, New York” .
Jag tyckte inte särskilt mycket om den när jag såg den 2009.
Charlie Kaufmanns regidebut om en regissör (Hoffman) som iscensätter sitt eget liv var konstig, jobbig, svår och lång.
Jag kände mig dum efter att jag sett den, och lade den till de mentala handlingarna med fotnoten ”Men Philip Seymour Hoffman var ju briljant i alla fall”.
Jag borde gjort som filmkritikerlegenden Roger Ebert (1942-2013) i stället.
Han såg den inte bara två gånger, utan tre, och utsåg den sedan till 00- talets bästa film.
Kanske håller jag med honom om jag ser om den. Om inte annat får jag se en fantastisk skådespelare in action.
För trots att jag hoppas att Philip Seymour Hoffman vilar i frid tror jag inte han vill vila ifred. Han vill att du och jag och alla andra ska se hans filmer om och om igen.
Jag tänkte börja med ”Synecdoche, New York”.
Philip Seymour Hoffman blev 46 år. Läs om hans liv på sidorna 8-9.