Hysteriskt tempo i jukebox-musikalen Moulin Rouge
Så bra är musikalen på Chinateatern
Uppdaterad 2023-10-03 | Publicerad 2023-09-15
Moulin Rouge
Chinateatern, Stockholm. Musikal i regi och bearbetning av Anders Albien, med Marsha Songcome, Andreas Wijk, Morgan Alling, Fred Johanson, Victor Morell, Anton Ewald, Lovisa Bengtsson.
Man blir andfådd.
Den här musikalen rusar runt som en sexåring som överdoserat på läsk och godis. Snuttar av storslagna sånger. Spektakulära shownummer med halsbrytande dans och imponerande scenografi. Boxbollar slår mot alla ens sinnen.
Tills det tappar farten.
Jukeboxen är laddad med hits. Pang. Där dånar Lady Gagas ”Bad romance” igång, men den korsbefruktas strax med andra låtar och slingor och swish där kommer riffet från White Stripes ”Seven nations army” och pow nu är vi tillbaks i ”Bad romance igen”.
Jukebox-musikaler bygger ny handling runt bekanta sånger. En mycket lyckad sådan är ”Mamma Mia” med ABBA-låtar. Moulin Rouges jukebox är laddad med mer musik än någon annan. Musikalen slösar på hits och slingor i ett öronbedövande ösregn av bekanta låtar. Filmen som kom 2001 använde också kända bitar som Elton Johns ”Your song” och Madonnas ”Material girl”, men på scen är det hur mycket som helst förutom de två.
Unge naive Christian kommer till Paris 1899 för att bli bohem/kompositör. På nattklubben Moulin Rouge blir han förälskad i sångerskan Satine. Men hon ska sälja sig till en förmögen greve som nattklubbsägaren Zidler (Morgan Alling) vill ska satsa pengar.
Musikalen har i stort samma historia som filmen och börjar likadant med en skämtsam sketch kring ”Sound of music”. Den sången, eller ett par rader ur sången. Musikalen använder ofta bara en titel eller en rad ur en låt. När skurken, greven av Monroth (Fred Johanson), gör entré sjunger han The Rolling Stones ”Sympathy for the devil” som snart går över i deras ”You can’t always get what you want”. Som är med, ja för att den titeln säger just det.
Dansnumren mest minnesvärda
Sånger slängs in för att illustrera. Det är långt ifrån mer gediget musikalskapande. Många fina bitar snuttifieras. Showen rusar fram. Klockan går. Tick tack tick tack tik tok. Rastlös springer musikalen vidare.
Efter ett tag längtar man efter sånger som får sjungas färdigt. Och spelscener istället för en berättare som ska förklara för publiken vad som händer. Känslor som får utvecklas. Låtar som ”Nature boy” blir också höjdpunkter i föreställningen när de tar plats. Marsha Songcome (Satine) och Andreas Wijk (Christian) har fantastiska sångröster.
I andra akten blir det fler hela låtar och scener, men då stannar musikalen också av. Handlingen är tunn, och mest en bugning åt liknande tidigare historier. Det är svårt att gripas av huvudpersonernas öden, eftersom allt är gjort som en ironisk blinkning och musikalisk pyttipanna. Gnarls Barkleys ”Crazy” mixas ihop med Adeles ”Rolling in the deep”, och ett mästerverk som David Bowies ”Heroes” blir bara ett flyktigt citat ihop med något annat.
Istället för att bekymra sig för huvudpersonernas kärleksliv hamnar man i Melodikrysset-mood. Pop quiz! En James Bond-låt! Edith Piaf!
Det är en show om en show om en show. Ett snyggt scenfyrverkeri där dansnumren är det mest minnesvärda.
