Min vän Malin kan utpressa mig efter Springsteens konsert
Per Bjurman: En torr gammal kritiker måste få ha lite feeling ibland
NEW YORK. Det är en sån kväll med Springsteen när jag tar mig friheten att bara svepas med i euforin – och mitt eminenta sällskap på Madison Square Garden har nu videomaterial som kan användas i utpressningssyfte.
Men trots att jag sannerligen inte ägnar mig åt analys består intrycket från premiären i Tampa i början av februari.
Bruce och hans E Street Band tar farväl nu.
Som framgått tidigare, till exempel på Nalen i Stockholm en gång för länge sedan, kan lite vad som helst hända när jag går på exalterande rockkonserter utan att vara i tjänst.
Riktigt så kul blir det inte på Madison Square Garden, inga scenstormningar äger rum, men det är en rätt likartad kväll. Det dricks några glas både innan och under och när det verkligen bränner till i ”Badlands”, ”Trapped”, ”Because the night”, ”Thunder road” och en högst oväntad och fantastisk ”Jungleland” ger jag mig hän på ett sätt som det väl egentligen inte anstår en veteran i mitt skrå.
Min goda vän Malin, Svenskans förträffliga New York-korre, filmar glatt och sitter nu på potentiellt utpressningsmaterial om det någon gång skulle behövas. Det vore aningen pinsamt om världen fick ta del av det allsångsskrålandet.
Men vadå, till och med en torr gammal kritiker måste väl få ha lite feeling ibland…
Även sådana kvällar fastnar dock ett och annat intryck i hjärnan och när vi efter två och en halv timme i själsligt konfettiregn ramlar ut i den ljumma New York-kvällen gnager samma tanke i huvudet som efter turnépremiären i västra Florida för två månader sedan:
Spelningen i New York är en ännu större upplevelse än den i Tampa, delvis för att New York alltid är New York och delvis för att såväl Bruce själv som bandet hunnit skaka av sig lite ringrost. Men då som nu går en underström av vemod, eller rentav sorg, mitt i extasen genom hela föreställningen.
Ynglingarna som i öppningsnumret ”No surrender” spränger sig fria med treminuterssinglar som lär dem så mycket mer än lektionerna i skolan ses igen i avslutande ”I’ll see you in my dreams”, men då är bara en av dem vid liv och han kan enkom möta barndomsvännen i sina drömmar.
Det är liksom där vi är nu, efter alla år. Resan tar snart slut. Det är dags att ta farväl och sedan finns allting bara hos John Blund på nätterna.
Ledsamt, kan jag inte låta bli att tycka. Hur corny det än må låta har några av livets verkliga höjdpunkter inträffat under E Street Band-shower.
Men hey, ännu finns tid att förlora sig i euforin.
Den som inte tror mig kan kontakta Svd:s New York-redaktion, där finns bevis…
ORSAKER TILL EXTAS
• Depeche Mode – Memento mori (Album)
– Just så bra som singeln”Ghosts again” indikerade att det skulle vara.
• Succession (HBO-serie)
– Det går ju inte att låta bli att titta.
• The Dip – Paranoid (Singel)
– Charmig Black Sabbath-cover.