Först nu har jag insett hur elaka barn ändå är
”Barn kan vara så himla elaka mot varandra”.
Inte förrän nu har jag insett att det är sant.
Några dagar efter min 25-årsdag hastade jag in på bokhandeln för att byta ut Knausgård-boken jag fått i födelsedagspresent.
Jag gillar Knausgård, men inte så mycket att jag behöver dubbla uppsättningar i bokhyllan.
Blicken flackade snabbt och stressat bland boktitlarna och jag övervägde för några sekunder att roffa åt mig den där boken om hur naturligt det är att skena runt, runt barfota hela livet men ångrade mig och tog första bästa med Margaret Atwood i stället.
Det är konstigt att ett jäktat val kan vända upp och ner på livet flera månader senare.
Jag står på tunnelbaneperrongen och andas vit rök ner i boken redan vid sju på morgonen. För varje mening jag betar av så minns jag mer och mer.
Atwood berättar om en femtioårig kvinna som återvänder till sin hemstad, med återkomsten kommer tillbakablickarna, plågoandarna från skolan. Ondskan som personifierades genom ”vännerna”.
”Barn kan vara så himla elaka mot varandra” hasplar jag som barnlös storstadsbo ofta ur mig, oftast i samband med någon antimobbningskampanj, och så bekymrar det mig i tre sekunder och sedan dansar tankarna vidare till om jag ska blanda kycklingen i pastan eller om jag ska äta den vid sidan av.
Inte på många år har jag tänkt på hur det faktiskt var i lågstadiet.
Jag blev aldrig mobbad, ingen spolade mitt huvud i toaletterna eller skrek fula ord efter mig. Däremot hade vi en ”ledare”. Vi kan kalla henne Jenny.
Alla ville vara som Jenny, hon var äldst, populär, hon hade en filofax fylld av coola klistermärken och hjärtan med killnamn i, olika var och varannan dag.
Vi var fem tjejer och Jenny. Hon styrde och ställde med järnhand. Varje dag valde hon en eller flera bästisar, och som man ville vara bästis. Var man Jennys bästis viskade hon med en på lektionerna, man fick borsta hennes hår på rasterna och följa med henne på toaletten.
Blev man inte utvald fick man sitta tyst och se på medan Jenny viskade och skrattade. Varken hon eller någon annan av bästisarna ägnade ens en blick åt en på hela dagen, om det inte var för att säga att man gjorde någonting fel, att man var en barnslig snorunge som inte fattade någonting.
Ena dagen ville hon komma hem och leka med mitt leksaks-zoo, andra dagen berättade hon för sina bästisar från dagen om att jag lekte med plastdjur och så skrattade de alla åt mig.
Hur har jag lyckats glömma det här? Jag har ingen aning, men jag antar att man förtränger.
Ilskan bubblar upp i mig igen när jag sitter med boken på tunnelbanan. Jag vill hämnas. Jag vill åka hem till Jenny i dag och skratta åt hennes hem, håna hennes kläder och prylar.
Sedan tänker jag: det ska jag inte alls. Jag ska inte sänka mig till hennes nivå.
Jag har redan vunnit genom att inte göra det.
Saxat från bloggen
Första gången jag såg pressmeddelandet om att J.Lo kommer till Sverige – och GLOBEN – skrattade jag rakt ut. Det måste ju vara ett skämt! tänkte jag. Vem ska gå och se henne?
Någonting säger mig att de kommer att tvingas skärma av halva arenan så att det snarare blir en ”intim” konsert á la trubadur på puben med J.Lo som åmar sig till ”Waiting for tonight” medan uttråkade ungar står och pillar på sina smartphones i väntan på sista låten.
För de flera tiotusentals kronor jag lagt på skönhetsvård kunde jag ha åkt flera gånger om till Mexiko på hängmattesemestrar.
Lägg till massvis av ansiktsbehandlingar plus aha-syror hit och dit. Plus att jag kämpat med mineralsmink.
… så stod jag på Lindex i lördags och bara ”fuck it” jag köper ett vanligt hederligt heltäckande billighetspuder. Och nu är jag i alla fall inte blank om näsan för första gången på fem år. Alltid något.
Under tiden med min förra PT fick jag ett helt nytt tänk när det gäller styrketräning. Innan jag började med honom hade jag haft fyra olika PT:s som på olika sätt krånglat till min träning rätt rejält. Det var balansövningar hit och rörlighetsövningar dit, och det är väl säkert bra det också, men jag ville bli STARK.
Och för att bli stark gäller basövningar, bra teknik och sedan är det bara att börja lassa på vikter.
Sedan känner man sig stark, och stark är den bästa känslan jag vet.