Vad skrattade jag åt före dig, Lena?
Nöjesbladets Kristin Lundell om sin syn på nöjesvärlden – varje lördag
Den manliga humorshowstrenden fortsätter även i höst.
Men gå inte dit och artighetsskratta bara för att ni betalat för det.
Ställ in och läs Lena Dunham i stället.
Den har egentligen redan citerats till leda: Scenen i HBO-serien ”Girls” där huvudpersonen, och anti-hjälten, Hannah Horvath förklarar att hon med sitt skrivande vill vara sin generations röst. Om inte det går kan hon dock tänka sig att bara vara en röst från en generation.
Jag vill brodera det på en bård och spika upp i en sommarstuga.
Det är bara två år sedan Lena Dunham, som spelar Horvath och skriver och regisserar dundersuccén ”Girls”, fick sitt populärkulturella genombrott men jag kommer inte riktigt ihåg tiden innan.
Vad skrattade jag åt då?
Säkert det gamla vanliga artighetsskrattet åt 60-talisternas ironiska humor.
För det tillhör god uppfostran att skratta när någon vill vara rolig.
Som jag har skrattat.
Till slut blev det dock alldeles för mycket som att transporteras tillbaka till barndomens tv-soffa och solidaritetsskrattet framför ”Plankan”.
Det var humor som var viktig för en annan generation.
Vi var därför många som applåderade sönder våra händer för ”Girls” – serien om fyra tjugonånting-åriga kvinnor i New York. De som var lika självupptagna och osympatiska som de var hopplösa.
För det är något särskilt med att få dela humor med sin egen generation.
Med ”Girls” fick vi 80-talister äntligen en 80-talists syn på samtiden.
Att Lena Dunham är 28-åringen på världens läppar visas inte minst av att hennes bokförlag hostade upp 3,7 miljoner dollar som förskott för självbiografin ”Not that kind of girl” som släpps på tisdag. Den förväntas bli en av årets storsäljare och både New York Times och The Independent har redan hyllat boken. Recensenten för den sistnämnda uttryckte dock oro för att Dunham avslöjat för mycket om sig själv. Har hon något mer att berätta efter detta?
Att Lena Dunham aldrig sminkar över sina dåliga sidor är inget nytt för den som sett ”Girls”.
Visst är det också något typiskt för den generation som formats av dokusåpornas närgångna kameror och raserade terapi-tabun.
Det finns inget fult i att berätta allt.
Lena Dunham verkar inte tycka att det är roligt förrän det kommer alldeles för nära.
Där andra lägger på förskönande filter ställer hon i stället in ljuset för att få fram de värsta skuggorna.
Det hedrar henne.
För om det är något som millenniegenerationen behöver är det misslyckade förebilder som motvikt till äppelkindade entreprenörer.
(Och nej, ni behöver inte alls – som en 70-talist skulle uttryckt det – dela upp er i smågrupper och diskutera hur misslyckad den extremt lyckade Lena Dunham är. Det är givetvis hennes rollfigur Hannah Horvath som jag talar om.)
Får jag bara ge er ett enda tips under hösten 2014 är det detta: avbeställ eventuella biljetter till någon av höstens självbelåtna profilshower framför publik. Stanna i stället hemma och läs ”Not that kind of girl”. Det kommer att bli kul.
Lundells logaritm
1. Under högkonjunkturen kryllade tv-tablån av såpor där äktenskapstycke skulle fattas: Frusna män från Norrland, ensamma mammor och bönder skulle alla hjälpas till kärlek. Sedan kom börskraschens ekonomiska och emotionella stålbad. Nu är det bara ”Bonde söker fru” som travar på för nionde året.
2. Intresset för svenske rapartisten Ken Ring verkar inte kunna slå i taket. Från att ha nosat på folkligheten i ”Så mycket bättre” syns nu mannen, som enligt Wikipedia går under smeknamnet ”Kenta Kofot”, precis överallt. Anledningen denna månad är hans nyutkomna biografi ”Livet”.
3. I måndags firade humorserien ”Vänner” tjugo år men humorn har inte riktigt åldrats likt ett bättre årgångsvin. Det är dock inte säkert att det är manusets fel utan att serien repriserats oavbrutet sedan starten. Inte ens Bellman skulle hålla för så många omtagningar.