Äntligen får man må riktigt dåligt även av svensk film
Utan sanningssägare förändras ingenting.
Så förhoppningsvis kan fullträffen ”Återträffen” göra skillnad.
Sanningssägare är alltid jobbiga att ha att göra med. Oavsett om man åker till Balkan och gång på gång får höra ”vad tjock du har blivit!” – eller om man får en klimatrapport uppkörd i ansiktet medan man bokar sin resa till andra sidan jordklotet.
Men hur mycket jag än undviker för tät kontakt med sanningssägare i verkliga livet (både självförtroende och framtidstro får sig en rejäl knäck) är de mina favoriter på bioduken. Och då inte bara i dokumentär form. Vissa går på bio för verklighetsflykt. Jag går för att bli överkörd, manglad och få en sandsäck i ansiktet.
En feelbad-film är som en sanningssägare som står framför en och i en och en halv timme påpekar obekväma förhållanden och pekar ut tilllkortakommanden. ”Incest förekommer och precis så här hemskt är det. Våld är aldrig coolt. Många människor går i gång på att fönedra andra. Och nej, västerländska kvinnors sexköp i Afrika är inte kärlek och kommer aldrig att vara det.”
Jag blir sällan sandsäcksknockad av svensk film. Berörd, visst. Men riktig feelbad har jag inte känt sedan Bergmans bästa stunder. Förrän nu.
Anna Odell är en bokstavlig sanningssägare i ”Återträffen”. Oförtrutet ställer hon gång på gång sina mobbare mot väggen. Likt en vildsint terrier hugger hon sig fast och släpper aldrig taget hur obekvämt det än blir. Det är jobbigt, plågsamt och omöjligt att slita blicken ifrån.
När jag såg filmen på Stockholms filmfestival häromkvällen fick Odell frågan om hon nu själv har gått från att vara offer till att vara förövare. Det tyckte hon inte, hon vill undersöka strukturer och hierarkier.
Men frågan var ändå intressant. För däri ligger nog feelbad-filmens själva kärna.
När andra filmer tillåter oss att vara åskådare på bekvämt avstånd tvingar feelbad-filmer in oss med hull och hår. Vi känner sparken mellan benen – men delar också ut den.
Och på det följer insikten som kanske är den mest obekväma sanningen av alla – att alla människor har i sig att bli både offer och förövare.
Jag hoppas verkligen att Sveriges politiker vänder den insikten till handling efter att de såg ”Återträffen” i riksdagen i förrgår.