Tjatet om gaddarna får mig att tända till
Sneda tänder är ju sexigt.
Det har Kirsten Dunst sagt.
Så kom inte och tvingade på mig nån gammal Tom Cruise-räls.
Jag ligger hos tandläkaren och stirrar upp i en tavla. Det är en färgglad tecknad bild på något som ska föreställa svensk sommar. Hissad flagga, folk kring midsommarstång, jordgubbar, glada ungar och segelbåtar. Haderi-hadera. Små grodorna, små grodorna. Nubbe och sill. Tjofaderittan. Skål!
Min käft är vidöppen och tandläkaren trycker ner någonting sylvasst i emaljen på en av mina bakre tänder och försöker liksom hårdhänt ruska om tanden, som om han vill få loss den.
Jag inbillar mig att han inte önskar annat än att han ska lyckas slita upp den, med rot och allt, att han i triumf sedan skulle lyfta min bortslitna tand mot taket, som en trofé, spetsat på det där sylvassa instrumentet, grina ondskefullt och väsa ”HA-HA! Där tog jag den jäveln!”.
Men vad vet jag. Jag vågar inte ifrågasätta hans yrkeskunskaper. Och jag kan inte heller eftersom jag har munnen full av aggressiv tandläkare utrustad med (antagligen) dödliga vapen.
När han har rotat färdigt får jag skölja munnen med vatten ur en minikisskopp, jag gurglar och har mig medan han borrar in sin skeptiska blick i min munhåla.
Snart ska han fälla sin dom.
Snart ska han tala om för mig om jag kommer undan den här gången eller om jag misskött mig så till den milda grad att min tänder tyvärr måste skickas på ett rehab i Sydostasien till den nätta kostnaden av 1,2 miljoner (”du har givetvis inget högkostnadsskydd eftersom du försummat dina tänder å det grövsta”).
Han säger att det ser bra ut.
Puh!
Men i nästa andetag frågar han om jag inte funderat på att rätta till mina tänder.
Jag frågar ”vadå rätta till?” och han säger att ja, det finns ju så mycket olika möjligheter nu för tiden att få en rak och fin tandrad.
Så plockar han fram en liten broschyr om ”genomskinlig tandställning”, något tydligen Tom Cruise rättat till sina rejält spretiga tänder med redan 1989.
Den här situationen är absurd, tänker jag. Här ska jag helt plötsligt, fjättrad i en tandläkarstol, försvara min sneda tandrad.
Alltså. Min tandrad ÄR inte så sned. Den är lite sned, men den är charmigt sned. Och jag har alltid tröstat mig med att Kirsten Dunst också har vingliga tänder.
– Jag älskar min sneda tandrad. De ger mig karaktär och karaktär är sexigt. Folk kommenterar det, men den enda personen som sagt åt mig att fixa dem är min mamma, säger hon i en intervju i Elle.
Ord som ekat i mitt huvud. Det är sexigt med sneda tänder.
Men just då, när jag går ut från tandläkarstationen med misshandlade tänder och den här broschyren brännande i fickan.
Då kände jag mig allt annat än sexig.
Bara sne.