”Så mycket bättre” är en bombmatta – av mysnapalm
Programmet handlar i första hand inte om musik.
Det borde ingen ha missat vid det här laget.
I år är ”Så mycket bättre” verkligen en trösterik snuttefilt.
Det är svårt att ta in mer elände.
Är Donald Trump nästa president i USA? Hyllas han av Ku Klux Klan? Tänker han anlita en ökänd högerextremist som vill förstöra staten till sin chefsstrateg? Har världens stoltaste demokrati blivit kidnappad av knäppgökar och rasister?
Riskerar Frankrike att gå samma väg genom att ge hon-som-inte-får-nämnas-vid-namn flest röster? Och vad händer uppe i Nordpolen? Varför får klimatforskarna skrämselhicka av de onormalt höga temperaturerna? Håller antibiotikan på att ta slut också? Glad påsk.
Vilka nyheter du läser och konsumerar beror säkert på vilka vänner och intressen du har på Facebook. Mediejättens algoritmer vinklar din världsbild. Men vissa av oss vill just nu bara begrava ansiktet i kudden och inte stiga upp ur sängen förrän om, ja, cirka fyra år. Om ens då.
Och det är här ”Så mycket bättre” kommer in i bilden. Det är en kravlös och välsydd snuttefilt som alla kan krama. Kalla det gärna för en bombmatta av mysnapalm där ingen skadas.
Världen som vi kände till den må brinna upp utanför, men strax efter klockan 20 står Tommy Nilsson äntligen där och spänner stämbanden i en oförarglig cover, som om inget har hänt och allt är frid och fröjd.
Och det är väl inget större fel med det.
Lisa Ekdahls program slog på alla fyra mysturbiner samtidigt. Det hann inte gå många minuter innan hon flyttade ut i gröngräset och läste Beppe Wolgers för deltagarna. Danny Saucedo satt artigt och lyssnade med en tyggiraff i famnen. Och en Danny Saucedo med en tyggiraff i famnen är naturligtvis den perfekta bilden av vad ”Så mycket bättre” handlar om 2016 – en barnslig tröst.
Avsnittet vittnade om Ekdahls integritet, intelligens och egensinne. Hon verkar fullständigt orädd och sprider en inspirerande värme omkring sig. Det kändes som att sitta och titta på hur Benjamin Syrsa sjunger ”Ser du stjärnan i det blå” för tecknade kaniner och jordekorrar på julafton. I några ögonblick blev vardagen lite ljusare och snällare.
Lisa Ekdahl hade gärna fått prata ännu mer om sig själv och sin musik. Tolkningarna blev mest pliktskyldiga avbrott. Och ingen valde något från hennes gravt underskattade album ”Give me that slow knowing smile”.
Men det är glädjande att Magnus Carlson verkligen börjar visa sin potential, att Little Jinder fortsätter att bygga om låtarna utifrån sitt eget huvud och att Freddie Wadling spelar i en annan och högre liga.
Nästa vecka är det Danny Saucedos tur att hyllas.
Är detta bara opium för massorna? Skicka pipan i så fall.
Sakernas tillstånd kräver djupa halsbloss.