En svensk schlagermusikal att bli glad av – och som föder en ny komisk stjärna
Uppdaterad 2023-09-23 | Publicerad 2023-09-22
En ny svensk jukeboxmusikal som bygger på klassiska schlagerlåtar.
Med kritikerglasögonen på är den 
.
Men känslomässigt 
.
Lasse Holm, nu 79 år ung, och Torgny Söderberg (1944–2022) sprutade ur sig schlagerhits främst under de år då Bert Karlsson fortfarande var den stora maktfaktorn när det gäller Melodifestivalen. ”Främling”, ”Kärleken är evig”, ”Bra vibrationer”, ”Diggiloo diggiley” och så vidare.
Tanken på en jukeboxmusikal har funnits ett bra tag. Nu är den här. Och den spretar åt alla möjliga håll.
Det krävs en historia att sätta in låtarna i. Den utspelas 1985 i småstadsidyllen Målinge. Dit kommer SVT för att arrangera veckans avsnitt en av talangjakt som påminner om ”Idol” (fast det är 20 år innan programmet fanns). Melodifestivalen påstås vara på väg utför.
Tar jag på mig kritikerglasögonen finns en hel del invändningar:
Allt är ju väldigt verklighetsfrämmande. Just Holm/Söderberg hade ju vunnit 1983 och 1984 med låtar som Carola och Herreys sjöng och just 1984 vann de sistnämnda till och med Eurovision song contest. Så så mycket på fallrepet var ju inte direkt Mellon.
De interna kärleksintriger som finns kring folket i Målinge, kring hotellet, livsmedelsaffären och pizzerian, är lite svårt att engagera sig i, åtminstone inledningsvis, och de klaras upp lite väl lättvindigt mot slutet.
Scenografin är… ska vi säga påver.
Det är rätt ofta de mindre kända låtarna som flyter in bäst i handlingen, en del andra sitter man mest och tänker ”den och den artisten gjorde den ju mycket bättre”.
Och där Hans Marklund är en förträfflig koreograf och showregissör, är han kanske inte lika bekväm med spelscenerna.
Men så tar jag av mig kritikerglasögonen och låter mig bara svepas med av alltihop.
Första akten presenterar alla personerna. Andra akten är det direktsända avsnittet av talangjakten.
De yngre nykomlingarna – Rebecka Landing, Elin Malmborg, Daniel Stigberger – har alla imponerande röstresurser. Landing speciellt i en gospeldoftande ”Är de’ det här du kallar kärlek”.
Förra dansbandsstjärnan Elisa Lindström sjunger förstås bra, men är även bra i spelscenerna. Magnus Skogsberg är en härligt fjollig och divig producent och programledare. Men två på scenen står ut lite extra mycket:
Bruno Mitsogiannakis. Sjunger fantastiskt. Och gör det samtidigt som han är rolig och gripande och aldrig kliver ur rollen som pizzabagaren Gunnar Armani. Hans ”Eloise” är första show-stoppern som får hela publiken att resa sig.
En annan är ”Högt över havet”, som här får en helt annan betydelse. Ska inte avslöjas vem som sjunger och varför.
Så har vi Robert Rydberg. Med gravallvarlig min och på bred östgötska tar han allt större plats ju längre musikalen pågår. Hans studioman tjatar och pitchar sin producent/programledare om kommande tv-projekt, det ena mer idiotiskt än det andra. Och det sjuka är att alla har vi sett i rutan under 2000-talet. Här föds en ny komisk stjärna, för dem som inte sett honom tidigare.
Och så musiken. Publiken kan i stort sett alla låtarna utantill. Applåderar, jublar och sjunger med. ”Mamma Mia!” hade inte heller världens bästa intrig. Men var, förstås, mer påkostad på alla tänkbara sätt.
Men även här finns en bra orkester. Det svänger som fan. Finns rätt mycket humor. En svensk musikal att bli glad av.