Den trasiga själen gör oss handfallna

Kristin Lundell om sin syn på nöjesvärlden – varje lördag

Det har hänt en hel del i kultur- och nöjesvärlden denna vecka.

Allt blir dock världsligt i jämförelse med Malik Bendjellouls alldeles för tidiga bortgång.

Hur ska det gå att skriva om något annat än det fruktansvärda att regissören Malik Bendjelloul i tisdags, blott 36 år gammal, försvann från världen.

Allt bleknar i jämförelse.

Det är givetvis alltid tragiskt när en ung människa dör. I Malik Bendjellouls fall var vi många som kände att vi hade ett band till honom.

Vi hade glatts med honom när han ­världen över - däribland på förra årets Oscarsgala - tog emot priser för sin dokumentär ”Searching for Sugarman”. Vi ­hade fascinerats över historien om hur han bokstavligen skrapade ihop pengar till projektet. Att han efter mödosamt slit lyckats fullfölja sin dröm.

Som alltid förutsätter man att människor som befinner sig mitt i framgångarna inte ska se något mörker på sin himmel.

Att bekräftelsen ska vara som en sjö av lycka.

Men sjukdomar väljer som bekant inte offer efter cv.

En kort depression skulle bli slutet för Malik Bendjelloul.

Den största sorgen går ­givetvis hans familj och vänner igenom. Den är helt och hållet privat.

Men under dagarna som följt den tragiska händelsen har det hörts allt fler önskningar om att vi måste riva muren runt psykisk ohälsa.

För själen är en ömtålig del av kroppen. Den kan gå sönder på en sekund. Ett enda fel beslut och så inget mer.

Det är just för att den så är sårbar som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera den i det offentliga.

Andra delar av kroppen får ju gladeligen ta plats i tv-tablån. De bantas, trimmas och deffas; späks och pressas; formas om och visas upp.

Bara just nu rör sig program som ”Gladiatorerna”, ”Svett och etikett” och ”Biggest loser” runt den fysiska kroppen på olika sätt.

Den starka kroppen är vi inte rädda för.

Vi låter den rya och skälla i form av en arg snickare eller en lika arg kock. Vi tillgodoser dess behov genom att hacka, fräsa och sautera framför ­kameran.

Den trasiga själen gör oss däremot handfallna.

Det är därför som vi måste gå in i arbetet för att avdramatisera den.

Vi måste gå nära den sjuka själen. Gå emot känslan att detta kanske inte är ­något som människor vill se där på sin ­lediga kvällstimme mellan arbetslinje och livspussel.

Att prata om livshotande psykiska sjukdomar är känsligt.

Det är fortfarande något som anses vara alldeles för privat.

Som om en depression – till skillnad från en mängd andra sjukdomar – skulle vara något man med viljans hjälp kan rycka upp sig ifrån.

Vi lever i ett stenhårt offentligt klimat.

Det gäller att hela tiden tänka strategiskt.

Vad är dumt att avslöja om sig själv? Det gäller att vara stark för att kunna ta emot eventuella slag tillbaka.

Det är synd att det fortfarande ska vara så.

För de som i alla tider har berört mest är ju dem som haft modet att blotta sig. Inte i mini-kalsonger och med en fysisk tvättbräda utan i all sin nakna ömtålighet.

Följ ämnen i artikeln