I mitt huvud är Rob Halford knappt 30
Joacim Persson har problem med nostalgikonserterna
Det står Tom Petty på biljetten och jag ser en cool blond 25-åring framför mig.
En konsert med Fleetwood Mac ska vara en liveversion av Buckingham Nicks porriga skivomslag.
Nånstans där hittar jag mitt största problem med nostalgikonserterna.
Nyss var 30 det nya 20 och nu är 40 det nya 30. Fan vet om det inte nästan är det nya 25.
Förr var rock, framför allt hårdrock, något man sysslade med innan man blev vuxen och nu är hård metal lika självklar radiomusik i taxin som Lugna favoriter.
Som tonåring var jag någorlunda säker på att hjältar som Sabbath, Ozzy, Slayer och whatever var artister som jag förmodligen skulle kunna se live några år till, men definitivt inte flera decennier senare. Naivt kanske. Men för att ta thrashvågen på 80-talet som exempel så kändes den så ”live fast, die young” att det verkade fullständigt orimligt att den skulle överleva min egen 20-årsdag.
Nu är allt som en gång var ungdomsstämplat helt ofarligt. Rock är ett yrke man kan jobba med som pensionär. I stället för att lägga av turnerar giganterna in i döden. Om bara medlemmarna har puls fortfarande kan jag, i princip, se alla stora artister som jag en gång gillat uppträda på en livescen. Ta bara den kommande sommaren där snart varje festival värd namnet har ett knippe nostalgiakter på affischen. Vissa fyller hela lineupen.
Det har tagit tid och hundratals besvikelser. Jag har rest i timmar med flyg för att se nån ärrad hjälte spela igenom den där debutplattan man slitit ut en handfull exemplar av. Oftast gått därifrån nöjd men sällan fullständigt tagen.
På Judas Priests avskedsspelning i Linköping inser jag på allvar mitt problem med alla dessa nostalgikonserter. Halford vaggar fram och tillbaka över på Cloetta Centers scen. Han ser cool ut, men trött. Sjunger ibland, låter publiken göra jobbet där tonerna sen länge har åkt ifrån honom. Det är tveklöst ett värdigt avsked sett till förutsättningarna men ett slag som egentligen aldrig går att vinna.
Jag är på konsert 2012 för att se Priest som bandet var 1980. Rob Halford är 60 år gammal men i mitt huvud har han inte ens fyllt 30.
Insikten är sorglig. Nostalgi är oftast det.
På scen har Halford rullat in och grenslat sin Harley-Davidson. Där blir han sittande nästan hela ”Hell bent for leather”.