Sandahl jagas av Hollywood

Jobbade utan lön för att få klart drömprojektet ”Svenskjävel” – nu är Ronnie prisbelönad och har fått agentkontrakt i USA

Han tvingades jobba utan lön under inspelningarna – innan dess kasserade han en roman och två filmmanus.

Nu rycker drömfabriken i Ronnie ­Sandahl redan innan debutfilmen ”Svenskjävel” haft premiär.

– Det har flugit hit en del amerikanska agenter som velat sajna mig, säger han.

I fyra år har Ronnie Sandahl jobbat med sin debutfilm ”Svenskjävel”.

Filmen har premiär den 27 mars men har redan hyllats på en rad filmfestivaler.

– Det är kanske mest en lättnad. Man går omkring och är nervös i fyra år och sen ­visar det sig att folk älskar filmen, säger han.

”Svenskjävel” handlar om Dino, spelad av Bianca Kronlöf, som söker lyckan i Oslo. Men främst är det en film om kärlek och makt.

Ronnie Sandahl tvingades jobba utan lön för att filmen skulle bli verklighet. Det ­slutade med att familjen fick låna pengar för att kunna betala hyran hemma i Malmö.

Aldrig mer, sa hans fru ­Annika Marklund.

– Det har hon ju helt rätt i, det ska inte vara så att man kommer tillbaka från en inspelning och börjar låna pengar för att ha råd med hyran. Det är ju ohållbart i längden. Men samtidigt så var det en medveten risk. Hade jag inte investerat min lön så hade det inte blivit någon film.

Har bara en chans

Hur många chanser får man som regissör?

– Misslyckas du med första ­filmen så är du slut. Bergman kunde på sin tid göra tre dåliga filmer innan han gjorde en bra. I dag gör du bara en dålig film. Under stora delar av processen så tänkte jag: ”fuck it, det här är det sista jag gör”.

”Vinna eller försvinna”-mentaliteten genomsyrade hela arbetet.

– Jag bestämde mig för att lita på magkänslan. Att ta alla strider som behöver tas och bränna alla broar som behöver brännas, och sen får det bli som det blir. Jag tänkte: Om det här går åt helvete så ska jag åtminstone ha varit mig själv trogen.

Är du nöjd?

– Ja, jag är stolt. Det är inte alls en perfekt film. Men det blev den filmen jag drömde om att göra. En film som på samma gång vågar ­vara både brutal och rolig, både vild och finstämd.

Upp emot 100 000 svenskar bor och jobbar i Oslo. Att ingen tidigare har skildrat den länge pågående folkvandringen förvånar Ronnie Sandahl. ­Rädslan har funnits att någon annan ska ­hinna före.

– Jag har varit jätterädd. Men det är min barometer för om det är bra. Jag lade ett ­projekt på is nu för att jag inte kände den där paniken. Sen har jag en annan film som jag är fullständigt livrädd för att någon annan ska hinna före med.

Yngst på Aftonbladet

Ronnie Sandahl jobbade på Aftonbladet från 2002 till 2008. På måndagen efter studenten klev han in på redaktionen.

– Jag var 18. Det brukar sägas att jag är yngst någonsin på Aftonbladet.

Dina gamla kollegor säger att du var kaxig och en riktig liten formuleringsnisse.

– Jag var säkert skitjobbig. En livrädd liten kille i för stor skinnjacka som skrek på redigerarna för att de ändrade ett ord. Nu har jag nog lugnat ner mig. Jag är fortfarande lika petig i jobbet. Men inte lika strebrig, rädd och arg som när jag var reporter på Aftonbladet.

”Ett jävla humör”

När försvann det?

– När jag slutade på Aftonbladet (skratt). Nej, men jag var ju oerhört ung. Däremot har jag fortfarande ett jävla humör. Jag står inte ut med slarv. Journalisten i mig syns nog i min regi. Jag ställer extremt höga krav på folk, precis som på en tidning.

Det var romandebuten ”Vi som aldrig sa hora” som gjorde att Ronnie Sandahl fick in en fot i filmvärlden. Den skulle filmatiseras men allt kullkastades när produktionsbolaget som köpt rättigheterna gick i konkurs.

– På ett sätt var det skönt att kunna kapa allt till boken. Jag var så jävla less på den och hade jobbat med den så länge. Men samtidigt är jag stolt över den nu. Den blev min biljett in i filmvärlden. Först till att skriva ­manus. Och när det sedan skulle göras en ­pilot på det där första manuset hade vi ännu ingen regissör. Då räckte jag upp handen.

Lärde sig efterhand

Vad visste du om regi?

– Jag hade drömt om det i smyg, Och jag visste ju vad jag ville ha. Jag har alltid sett allt som går på bio – men jag hade ingen metod, ingen kunskap. Men den där märkliga piloten blev turligt nog ganska okej och det ­gjorde att jag fick börja göra kortfilmer. ­Genom dem lärde jag mig jobbet. Så det är i stort sett vad jag har gjort under de sista sju åren: försökt lära mig att regissera.

Men under de där sju åren skrev han ­ytterligare ett filmmanus och en bok som hamnade i soporna.

– Det var en usel roman. Jag lade ett år på heltid för att skriva den. Jag snöade in på ­teologi och försökte skriva en roman om en bypräst. Jag skrev klart den, men den blev så tom, bara språk och inget innehåll. Så det är faktiskt ingen som har läst den.

Du orkade ändå fortsätta trots att det gick åt helvete?

– En del måste gå i sopkorgen. Det är en del av processen. Men i ögonblicket är jag så klart väldigt besviken när det sker. Den här filmen som jag kastade var ganska nära att bli gjord och för romanen som jag kastade hade jag anbud på flera hundratusen i förskott från ett förlag. Men det kändes också som en lättnad, att sätta ribban själv och ­bestämma vad som är gott nog.

Vinster ger eko utomlands

Med filmfestivalframgångarna har nu ­erbjudandena börjat hagla.

– Just att vi har vunnit så många festivaler har ju gett en hel del eko utomlands. Och det märks ju också i vilka erbjudanden jag får.

Du menar att du har fått det klassiska Holly­wooderbjudandet?

– Ja, det har jag väl fått. Inte på det sättet att någon lagt upp en sedelbunt på bordet och sagt ”den här skräckfilmen ska du göra”. Men det har flugit hit en del amerikanska agenter som velat sajna mig.

Han har nu skrivit på för UTA, en av de större Hollywood-agenturerna.

– De har bröderna Coen, liksom. Det är faktiskt samma agent som Daniel Espinosa har, vilket är lite kul eftersom Daniel funkade som en mentor för mig när jag började regissera. Men samtidigt får man ta allt det där med Hollywood med en nypa salt. Jag gör visserligen gärna något på engelska i framtiden. Men då ska det vara en film jag har skrivit, och som jag får göra på mitt sätt. Annars kan det kvitta.

Ronnie Sandahl om … 

... Bianca Kronlöf som spelar ­huvudrollen som Dino:

”Det är så märkligt att hon gått och blivit känd under tiden vi gjorde filmen. Jag castade henne på hösten 2012. Hon var så jävla modig och cool. Hon är inte så där medelklassval, hon vet liksom vad det innebär att läsa en meny från fel håll, att kolla priserna först. Dessutom har hon själv jobbat som barnflicka i en familj i Stockholm. Sen fattade jag rätt snabbt att hon är fantastisk. Hon bär ju på sätt och vis filmen på sina axlar.”

... Påhoppen han fick efter att ha skrivit ”Vi som aldrig sa hora”:

”Det var så märkligt det där. När boken kom fick den typ fem dåliga och 60 bra recensioner. Men sedan började den flera år senare användas som slagträ i olika feministiska debatter. Det kändes rätt absurt, eftersom folk bara utgick från ­bokens titel – trodde att den handlade om ­snälla killar som inte sa hora och därför skulle ha medalj, liksom. Men ­alla som faktiskt läst romanen vet ju att den lika gärna hade kunnat heta ”Vi som aldrig sa hora men tänkte det oftare än alla andra”. Det är en gestaltning av den förment snälle killen, som är jävligare än alla andra. Samtidigt ... det rinner av mig. Jag har jobbat med att skriva sedan jag var 14, jag är van vid att få snytingar.”

... Framtidsplanerna:

”Jag skriver på två olika saker. Dels en större sportfilm till en annan regissör, dels en stenhård liten film som jag själv ska regissera, och som jag hoppas ska erövra världen. Men kontrakt förbjuder mig att prata mer om dem.”

... Att bli pappa under filmarbetet:

”Han kom mitt i ljudläggningen av filmen. Det har varit ett underbart och jobbigt år. Jag reser mycket med filmen och känner mig ofta som en kass förälder. Men jag är väldigt tacksam över att få ha blivit farsa.”

... Filmens budget:

”Vi hade väl ungefär en tredjedel av vad Kjell Sundvall brukar pissa i väg på sina filmer. Och vi spelade in i Europas dyraste storstad … Så det var lite knapert. Men det gav också spelrum. Jag hade total konstnärlig frihet. Vi borde göra fler bra billiga filmer och färre dåliga 30-miljoners­filmer i det här landet.”