Beyoncé är vår bästa och mest extrema liveartist

Dokumentären ”Homecoming” med Beyoncé är unik.

Den visar hur förljugen bilden av våra största superstjärnor kan vara.

Prince. James Brown. Michael Jackson. Madonna. Lady Gaga.

Som artist befinner sig Beyoncé däruppe, i den högsta kasten bland de bästa och mest extrema livestjärnorna genom tiderna.

Hon skapar totalshower som verkar övermänskliga.

De två kvällarna på amerikanska musikfestivalen Coachella i fjol som skildras i nya Netflix-dokumentären ”Homecoming” är inget undantag.

Beyoncé var den första afroamerikanska kvinnan som varit huvudakt på festivalen. I hennes regi blev framträdandet en manifestation för svart power och populärkultur. Den politiska laddningen hade varit dramatisk vilket år som helst, men under Donald Trumps regim blev konserterna dynamit.

Skrevs till minnet av Abraham Lincoln

Det räcker egentligen med att se inledningen när Beyoncé trampar ner för en pyramid av akrobatiska dansare och drillade musiker till ”Crazy in love”. Det räcker att höra hur hon, under samma inledning, väver in ”Lift every voice and sing” mellan låtarna ”Freedom” och ”Formation”.

”Lift every voice and sing” skrevs till minnet av Abraham Lincoln i början av 1900-talet och kallas för den svarta nationalsången, ett alternativ till ”The star spangled banner”.

Det räcker, tack, det räcker.

Diskussionen om vem som är den största artisten i dag är redan där över. Man kippar efter luft, trots att man har sett konserten ur alla möjliga vinklar och vrår på Youtube tidigare.

Förtvivlade människor och förtryckta minoriteter behöver superhjältar. Och Beyoncé har lyckats bli en superhjälte för framför allt afroamerikanska kvinnor. Hon är på många sätt redan mer en ikon än en person. Det finns inga synliga rispor i rustningen, allt andas perfektion in i minsta detalj.

Följer ett militäriskt träningsschema

Precis som Prince och Michael Jackson före henne är det själva poängen, att bygga en övernaturlig persona som ingen kan nå upp till.

Men till skillnad från Prince, Michael Jackson och Bruce Springsteen, enda rockartisten ur sin generation som ens förtjänar att nämnas i det här sammanhanget, visar Beyoncé också vad som krävs för att leverera.

”Homecoming” är inte på långa vägar lika självutlämnande som exempelvis Lady Gaga-dokumentären ”Five foot two” men i återkommande svartvita klipp pratar Beyoncé om förberedelserna för de två konserterna på Coachella.

Hon lade ner fyra månader på bandrepetitioner samt fyra månader på dans och koreografi. För att komma i form efter att ha fött tvillingar efter en besvärlig graviditet och ett akut kejsarsnitt följer hon ett militäriskt träningsschema och diet i 65 dagar innan spelningarna.

Hon får inte äta bröd, socker, mjölkprodukter, kött och fisk.

Alkohol? Kom igen.

Det finns inga övernaturliga superstjärnor

Ingen får något gratis, inte ens Beyoncé. Det finns inga övernaturliga superstjärnor. Ingen är ”larger than life”. Däremot finns det individer med ovanligt starka talanger som är beredda att pressa sig själva sjukt långt för att bygga ett monument över sig själv och sätta ett exempel.

När Prince och Michael Jackson befann sig på toppen kan jag inte minnas att de berättade om det gråa slitet bakom framgångarna och scenshowerna. De var ju män. Hur det i längden påverkade deras mentala och fysiska hälsa kan vi bara spekulera om.

I ”Homecoming” säger Beyoncé att hon har lärt sig en läxa. Hon tänker aldrig pressa sig lika hårt igen.

Vilket i sin tur kan innebära att vi heller aldrig kommer att få se något som kan mäta sig med ”The formation tour” eller konserterna på Coachella.

Det kanske inte är värt det.


Med hjälp av medlemmar från My Morning Jacket har Timothy Showalter i Strand Of Oaks gjort ett album som länge inte såg ut att bli av.

Larssons topp tre

1. ”Eraserland” (album, Strand Of Oakes)
Prognosen för americana ser bättre ut än svenska väderrapporterna. Det råder ingen torka. Att i princip hela My Morning Jacket medverkar bakom Timothy Showalter är bara en anledning till att lyssna på de mörka dagboksanteckningarna. I en tid där ingen egentligen brydde sig om gitarrer och rock var MMJ 2000-talets bästa amerikanska, just det, rockband.

2. ”Wooh dang” (album, Daniel Norgren)
Musik från en artist som har skapat sitt eget ”Big Pink” hemma på gården i Västergötland. Norgren är också aktuell med en turné som når ett utsålt Cirkus i Stockholm i kväll.

3. ”Bosch” (tv-serie)
Femte säsongen hade premiär för drygt en vecka sedan. Enda problemet med den förnämliga tv-versionen av Michael Connellys romaner om Los Angeles-polisen Harry Bosch är att man frossar i sig de tio avsnitt på en dag. Sedan får man vänta ungefär ett och halvt år på fortsättningen.