Folk jublar när män förklarar

”Måste se metahumorn
i det hela för att inte bli
galen”

De dyker upp med jämna mellanrum.

Männen som ska förklara det som kvinnor sagt i decennier.

Med high five-handen i luften kammar de sedan hem folkets­ ­jubel.

Adams gärning var inte att han sympatiserade med Swifts texter utan att han beviljade hennes ord mening genom att använda dem för att beskriva sina egna, mycket mer komplexa, manskänslor”.

Den styltiga översättningen är min men orden är Anna Leszkiewiczs. Förra veckan skrev hon en text, i nättidningen New Statesman, som hade rubriken ”Ryan Adams’s 1989 and the mansplaining of Taylor Swift”.

Ämnet var alltså Ryan Adams coverskiva ”1989” där den ack så hyllade alternative countryrockaren, spår för spår, tolkar sig igenom Taylor Swifts skiva som släpptes förra hösten.

Ryan Adams är ju högstatus­artist i den rockjournalistiska värld som älskar sina manliga rockgenier som inte kan bete sig och därför förklaras som ”struliga”.

Adams uppför sig ofta som en idiot på sina spelningar. Skäller och gormar och strösslas sedan med hyllningar för att han är äkta. För det är ju alltid något särskilt när en man känner mycket. Till skillnad från känslostyrda fruntimmer av alla de sorter.

Ryan Adams har tilldelats det där lyxiga frikortet att få bete sig. Jag minns särskilt en spelning på Münchenbryggeriet i Stockholm då den i dag 40-årige amerikanen var arg på sitt skivbolag. Det fick publiken betala för. I många långa timmar.

Taylor Swift däremot har byggt sin enastående karriär på att vara the girl next door. En trivsam stora­systertyp för sina unga fans.

I sin text går Anna Leszkiewicz igenom ett antal recensioner där rockkritiker lyriskt prisar vad Adams gjort med Swifts låtar. Det skrivs bland annat att han, genom sin indie­rockrang, skänkt dem en ”tro­värdighet”.

Medan Swift sjunger om en massa killar som hon varit ihop med så deklarerar Adams sitt emotionella bagage.

Det som han känner är – trots att orden och låtarna är hennes – alltid lite mer.

Han berättar vad hennes låtar handlar om – egentligen.

”Ett dussintal musikjournalister mansplainar nu Taylor Swifts album för henne själv” skriver Leszkiewicz. Det är så mitt i prick att det är mer roligt än upprörande.

Termen ”mansplaina” myntades av den amerikanska författaren Rebecca Solnit i hennes bok ”Män förklarar saker för mig” och den senaste tiden har uttrycket, på grund av orsak, fått en naturlig plats också i det svenska språket.

För mansplainingen – som ju är nära besläktat med den så kallade ”killgissningen” – sker ju både privat och i det offentliga.

Det kan vara en ärrad manlig DN-krönikör som plötsligt upptäcker att ojämlikhet existerar och sedan hyllas som nationalhjälte när han skriver en lång text om detta. Eller ett Facebook-inlägg där en man påstår att recensionerna från Madonna i Montreal innehållit ”krystade skämt om hennes ålder”. Sedan har han taggat Aftonbladet trots att jag, i egenskap av Aftonbladets utsända, inte skrivit ett enda skämt om Her Madgestys ålder i min recension. Hans inlägg har delats närmare 6 000 gånger och mötts av glada hejarop i kommentarsfälten.

Vissa har det så lätt.

Man måste se metahumorn i det hela för att inte bli galen.

Lundell listar

3 händelser på Å i veckan

1 Återförening. Man skulle kunna göra något lekfullt av varje veckas musikcomebacker. Spela dem som ett parti bingo eller göra en Keno-dragning av det hela. Eller så sparar man alla namnen till månadsskiftet och levererar dem lika snustorrt som vore det börsrapporten. Vi som sedan i torsdags varit darriga i knäna efter att The Jesus And Mary Chain berättat att de nu – sjutton år senare! – spelar in en ny skiva vill dock prata om det genast.

2 Återuppståndelse. Är rocken död eller är det bara public service-kanalerna som behandlar denna folkliga musikstil som vore det svikaren Judas som var musikläggare på P3? Hårdrockaren Jenz Kjellberg bjöd i veckan upp frågan till kamp på SVT:s debattsida. Kanske är debatten dock onödig för snart släpper påven sitt debutalbum som bland annat innehåller rock. Om någon kan få en genre att återuppstå är det ju ändå han.

3 Åthutning. Chris Brown – som 2009 dömdes för misshandel av sin dåvarande flickvän Rihanna – har nekats visum till Australien och Nya Zeeland. Biljetter till hans konserter släpptes i måndags och Brown är besviken eftersom han med sitt besök vill ”öka folks kunskap om kvinnomisshandel” (BBC 29/9). ”Om man begår ett sådant brott måste man förstå att det finns länder som inte vill släppa in en” kommenterade Australiens kvinnominister Michaelia Cash.

Följ ämnen i artikeln