Tove Styrke i en suggestiv feberdröm
Så bra är David Bowie-musikalen ”Lazarus”
Publicerad 2024-02-16
Den svenska uppsättningen av David Bowie-musikalen ”Lazarus” är ett mörkt drömspel som både utmanar visuellt och tar god hand om några av rockens största låtar.
Lazarus
Göta Lejon, Stockholm. Musikal av David Bowie och Enda Walsh i regi av Stefan Larsson. Med Linus Wahlgren, Tove Styrke, Simon J Berger, Lisa Larsson, Björn Bengtsson, Christopher Wollter, James Lund, Natasja Jean Charles, Erik Høiby, Charlotte Zettergren.
Musikalen ”Lazarus” blev David Bowies sista projekt. Han var med och utvecklade den parallellt med produktionen av avskedsalbumet ”Blackstar”. Urpremiären i New York i november 2015 ägde rum mindre än två månader innan Bowie gick bort.
Sedan dess har ”Lazarus” satts upp i städer som London, Sydney, Amsterdam, Århus och Oslo och nu finns den i Stockholm.
Ramen och skelettet i föreställningen är 17 både mer och mindre kända låtar ur Bowie-katalogen. Historien är allt annat än enkel att beskriva men det rör sig om ett slags fri fortsättning på Walter Tevis roman ”The man who fell to earth”, filmatiserad av Nicolas Roeg 1976 med Bowie i huvudrollen.
I ”Lazarus” är det 40 år senare och utomjordningen Thomas Newton, utan möjlighet att vare sig återvända hem till sin planet eller åldras, har blivit rik affärman som lever ett ensamt liv i New York med en flaska gin, kokosbollar, hjärnspöken och kärleksblues som huvudsakligt sällskap.
Alienationen och den existentiella ångesten rider honom och det mesta som äger rum utspelar sig inne i Newtons huvud.
Linus Wahlgren är utmärkt som den feberögde, plågade Newton. Han besöks i verkligheten av assistenten Ella (Lisa Larsson) och i mardrömmarna och hallucinationerna av Flickan (Tove Styrke), som kommer med hoppet om att han ska kunna bygga en raket och slutligen lyckas ta sig hem. En annan central figur är Valentine (Simon J Berger), ett slags kärlekens massmördare.
”Lazarus” har sett ganska olika ut från land till land, för i karakteristisk Bowie-anda får varje ensemble frihet att sätta stor egen prägel på verket.
På Göta Lejon förstärker regissören Stefan Larsson den klaustrofobiska stämningen genom att placera historien i och kring en torftigt svensk lägenhet där upp ibland är ner och där handlingen precis som i drömmar inte sällan pågår i flera lager samtidigt, visualiserat med kameror och videoeffekter. En stor del av handlingen visas på en stor projektionväv framför scenen. I långa stunder känns det som att att sitta och titta på livesänd tv-teater men det udda greppet fungerar ganska bra, och förstärker det surrealistiska.
Mest handlar det förstås om musiken.
Att bygga en föresällning runt låtar ur en artists hela karriär är självklart vad det är men just Bowie-katalogen rymmer så många varierande uttryck och så mycket drama att den passar påfallande bra för musikal. Och då Bowie ägnade i princip hela sin gärning åt att skriva om en enda sak, isolering och själsligt sökande, går det trots allt att snitsla en relativt trovärdig bana från ”The man who sold the world” över ”All the young dudes” och ”Absolute beginners” till ”’Heroes’”, som här gjorts om i ett snyggt ”Lazarus”-arrangemang.
Alla tolkningar är inte fantastiska men bandet, med kapellmästare Kristofer Nergårdh, både fångar Bowie-soundet väl och tar sig vissa sympatiska friheter.
Linus Wahlgren må ha inlett sin karriär med att sjunga om astronauter men är ändå överraskande övertygande som uttolkare av Bowie-klenoder som ”It’s no game” och ”Where are we now”.
I en rutinerad grupp skådespelare är Tove Styrke det oprövade kortet, men förutom att sjunga nerviga versioner av ”This is not America” och ”Life on mars” spelar hon med både närvaro och komisk tajming.
För roligt blir det också ibland, på ett lite hemvävt svenskt sätt.
”Lazarus” är ett mörkt drömspel om liv och död, mening och hopp. Kanske inte din största teaterupplevelse i år men en fin liten bit Bowie-essens i knappt två timmar för långt fler än inbitna fans.
”Lazarus” spelas på Göta Lejon fram till 28 april.