Dissa Oasis – och det tar hus i helvete
Lever i tron att folk inte bryr sig så mycket om musik längre.
Sen skriver jag i en krönika att Oasis är överskattade.
Det är en blek onsdag med besk måndagssmak och vi har just fått loss nyheten att det återförenade Blur kommer till Slottsskogen i sommar. Den ska ut på nätet direkt. Mitt uppdrag blir att blixttycka lite om bokningen, helst ska krönikan redan ha landat på sajten.
Tänker några minuter innan jag kastar vinkeln om att Way Out West börjat ta upp kampen mot Hultsfred om att bli Sweden Rock för 90-talets indiegenerationen. Bestämmer mig i stället för att lysa på Blurs storhet genom att samtidigt outa min syn på Oasis som överskattade. Att bröderna Gallagher har tjafsat sönder sina karriärer och producerat mediokra album i drygt tio års tid.
Det blir ett jävla liv.
Får mejl om att jag är en idiot. Att jag är fet. Det kommenteras om att jag ska örfilas upp. Blir beskylld för att låta som Markus Larsson (Man tackar!). Att jag är en patetisk effektsökare (Tyvärr, fel person. Jag vill helst vara i fred). Nån stackars sate är förtvivlad över att sitta med samma namn som jag. Nu måste han byta.
Till och med att jag kallat Beady Eye för ett fiasko avfärdas som rent nonsens. Att Liams band spelade samma år som Hultsfred tvingades bjuda hela byn på festivalen för att åtminstone på pappret kunna frisera haveriet verkar ingen vilja kännas vid.
Man får helt enkelt inte trampa bröderna Gallagher och det älskade Oasis på tårna.
Det i sig är visserligen ingen överraskning. Har under det senaste decenniet hört åtskilliga argument radas upp som försvar för bandets förfall. Hårdnackade fans som på allvar hävdar att ”Standing on the shoulder of giants” är ett lysande album.
Men ändå. De kokande kommentarerna är inte självklara. Inte i en tid då musik tycks få allt mindre betydelse och framför allt kidsen sliter ut låtar och band snabbare än de hinner lära sig namnen på medlemmarna. Låt vara att läsarna är mer nostalgiker än Skrillex-ungar. Men att en brandfackla om ett band som betydde allt på 90-talet men sen dess kämpat i marginalen fortfarande kan elda upp ett hat mörkare än Manchester-nätter ser jag som ett sunt bevis på att musik fortfarande kan vara på liv och död.
Och när jag ändå har er på tråden: Ja, jag har givetvis lyssnat på ”Noel Gallagher’s High Flying Birds”.
Nej, den är inte usel.
Tre svaga plus.