Felix Sandman kan vara chanslös i Eurovision
Publicerad 2020-02-01
LINKÖPING. Tävlingen har ägts av många genom åren.
Men i kväll regerar en pojke med känslor.
För många år sedan körde Henrik Schyffert en ståupprutin om Eurovision Song Contest som inte var barntillåten.
Eftersom Melodifestivalen är en matinéföreställning går den inte att citera här. Men rutinen hade en återkommande punchline:
”No fuck, no points.”
Tesen gick ut på att artisterna inte fick några röster om inte tv-tittarna kände att de ville ligga med dem. Underförstått: fördelaktiga utseenden var viktigare än melodierna.
Om det hade stämt på exakt alla artister som har gått långt i ESC sedan, säg, 2006 skulle det gå att dra rätt intressanta och i vissa fall obehagliga slutsatser om tv-publikens liggsmak. Men Schyffert hade så klart stora poänger om människans banala hjärna.
Men om en ståupprutin hade handlat om svenska resultatet i ESC de två senaste åren skulle den behöva en annan punchline:
”Fuck you, no points.”
Proffsnumren med Benjamin Ingrosso och John Lundvik har älskats av jurygrupperna men ignorerats av publiken. Det är något med de visuellt och musikaliskt snygga bidragen som inte fastnar. Låtarna som vinner i Sverige har blivit teflon för öronen ute i Europa.
Med tanke på att Felix Sandman redan har blivit en av de stora förhandsfavoriterna i år verkar Sweden inte ha lärt sig någonting.
För någon som är bekant med Sandman och parhästen Ingrosso är skillnaderna mellan de båda unga männen många och tydliga. Men för någon som inte gör det?
”Boys with emotions” är i princip en repris av ”Dance you off”. Ja, det är en annan artist. Ja, musiken har en annan twist. Ja, den är bättre. Men själva konceptet, söt kille som uppträder med projektioner, ser mycket bekant ut.
Är det verkligen det vi ska damma i väg till Rotterdam i maj?
Missförstå mig inte – Sandmans bidrag är lätt bäst i Linköping. Ett modernt socker som faktiskt går att lyssna på två gånger. Eller tre. Kanske fyra. Och det utan att bli irriterad. Allt är välgjort, prickfritt, skandinaviskt sofistikerat och nu. Ett topp tre-bidrag i Melodifestivalen, minst.
Annars lider startfältet av några välbekanta åkommor. Många nummer verkar ha rekordliten budget vilket gör att det mesta ser ungefär likadant ut på scen. Dessutom känns det som att flera låtar är skrivna av samma algoritm.
Inget är urdåligt, urtrist möjligen, men inte turbokasst. Och förutom Sandman är inget heller särskilt imponerande. En sedvanlig lagomstart, med andra ord.
Förutom Sandman har Malou Prytz, Robin Bengtsson och The Mamas något med tävlingen att göra.
Resten deltar.