Bengtsfors bussola är bättre än New York-pizzan
NEW YORK. Tillåt mig kora New Yorks mest överskattade evergreen:
Den lokala pizzan.
Bussolan ni hämtar på kvarterspizzerian i Bengtsfors är mycket godare.
Blir påmind om denna privata käpphäst när jag efter några veckor på rull över kontinenten i Stanley Cup-slutspelets tjänst landar hemma på Manhattan några dygn och har så många ärenden att uträtta innan nästa flight västerut att jag inte hinner sätta mig ner för riktig lunch.
Då är de pizza joints som finns i nästan varje gathörn alltid ett av de bästa alternativen. Man knallar in, beställer en slice (en väl tilltagen tårtbit från en tefatsdimensionerad pizzapaj, för den som inte vet det), får den efter snabb uppvärmning på en sladdrig papptallrik, slafsar i sig och hastar vidare.
Ett perfekt upplägg när tid saknas och hungern inte är vrålande – och jag har aldrig fattat varför slice-konceptet aldrig spridit sig till Sverige. Den som börjar kränga pizza på det sättet runt Stureplan i Stockholm om kvällarna kommer göra sig en förmögenhet.
När jag kommer hem till Borlänge beställer jag en svennig Capricciosa
Men – och här kommer hästen – pizzan de bakar i New York är inte ens en tiondel så god som det påstås i propagandan.
Jaja, det finns fantastiska gourmet-varianter hos exempelvis stjärnkocken Dan Klugers Loring Place och Nino’s på Upper East Side, där skryter med en paj som kostar tusen dollar – men att ens nämna sådant väsensskilt är som att diskutera kioskdeckare och plötsligt dra in William Faulkner i debatten för att han ju också skrev böcker.
Jag tänker på vardagsslicen nu, den folkliga som slåss med Bostons och Chicagos lokala varianter om att vara ”bäst i världen”.
Förr trodde jag på det där och rusade så fort jag kom hit på besök iväg till närmsta pizzahak, beställde en pepperoni-slice och satt sen och tyckte att jag var new yorkig.
Nu, när jag bott här i snart ett och ett halvt decennium, är det tvärtom. När jag kommer hem till Borlänge på semester om somrarna ringer jag omedelbart till Haga Pizzeria och beställer en svennig Capricciosa så jag äntligen får äta en god pizza.
Det blir så när man haft för mycket att göra med New York-versionens alldeles för tjocka botten, kladdiga ost och rent ut sagt äckliga tomatsås.
Sedan går det förstås att tycka att man inte ska äta pizza alls, särskilt inte när man ser ut som jag, men det är inte poängen här. Jag vill bara få fram att den Bussola och den Quattro Stagioni ni beställer där hemma straffar det hyllade sagget här.