Kända svenskarna: Så minns vi Anita Ekberg
Publicerad 2015-01-11
”En väldigt stilig och grann ambassadör”
Lars-Åke Wilhelmsson, 56, artist:
– Jag har en bild på henne och mig när hon står och tittar mig djupt ner i dekolletaget när jag är Babsan. Jag träffade henne på en fest som Bindefeldt hade. I After dark med Christer Lindarw har vi ju sjungit ”La dolce vita” i fyra år. Det byggde ju lite på Anita Ekbergs liv då, att man ska bada i champagne.
Men jag har bara träffat henne en gång. Och jag har lyssnat på hennes otroligt roliga sommarprat när hon lät onykter hela tiden. Hon var en jätteikon när jag växte upp. Det fanns ju liksom bara Sophia Loren, Anita Ekberg och Marilyn Monroe liksom. Det var de tre kvinnorna – och Birgitte Bardot... Jag tror inte att vi i Sverige förstod, för oss gjorde hon bara en film när hon badade i den där fontänen. Hon var ju stor där nere, men jag vet liksom inte vad hon gjorde så mycket mer. Men i showsammanhang var hon en av de blonda kvinnorna som var rolig att använda. Man sa till exempel ofta, hår som Anita Ekberg, eller byst som Anita Ekberg när vi gjorde design och kläder. Då fattade alla vad man menade.
Rikard Wolff, 56, skådespelare:
– Även om jag aldrig träffat Anita Ekberg har jag alltid tyckt att hon varit väldigt fascinerande. Den här bilden av Anita Ekberg vid Fontana di Trevi var en sorts grabbdröm eftersom jag gillade filmstjärnor så mycket och ofta ritade Anita med långt blont hår och urringade klänningar. Hon är en visuell dröm. Jag har egentligen inte sett så många filmer med henne, utan för mig är hon framför allt så ikonisk för sitt utseende. Det minns jag mest.
Börje Ahlstedt, 75, skådespelare:
– Jag kände henne inte, men för mig har hon varit en väldigt stilig och grann ambassadör för det lilla landet Sverige, en kvinna med stort K. Hon var väldigt vacker, men också en inte helt oäven skådespelerska.
Marie Göranzon, 72, skådespelare:
– Jag minns att hon var så otroligt vacker. Vad jag förstått var hon ingen dussinmänniska, en stor personlighet. Jag såg filmerna, där hon badade i Rom. Jag tänkte inte så mycket på spelet, hon var en sådan uppenbarelse. Och rolig, tror jag. Jag träffa henne aldrig personligen.
Suzanne Osten, 70, regissör och författare:
– Jag tyckte väldigt mycket om henne. Hon hade otrolig humor. Jag tycker hon var en realistisk kvinna med stor ensamhet och integritet. Hon inspirerade mig till filmen ”Wellkåmm to Verona”. Hon provfilmade till och med. Vi hade ett par möten i Rom. Hon var misstänksam till filmprojektet till en början, men när vi väl träffades var det med väldig värme och hon ville vara med. Hon ringde senare och gav mig råd i mitt privata liv. Hon var aldrig med i filmen sedan, jag hade inte den stora budgeten och kunde inte möta hennes nivå. Anita hade komplex för sin klassbakgrund och blev missuppfattad när hon pratade engelska. Hon var osäker när hon besökte Sverige, hur hon skulle bete sig var ett sår som hon återkom till. Hon är den sista stora svenska divan.
Jan Malmsjö, 82, skådespelare:
– Jag var nere i Italien och hälsade på Fellini. Vi sa god dag och han var fullkomligt ointresserad. Det var när de filmade ”La dolce vita” och spelade in scenen när de skulle slåss. Jag fick se en skymt av Anita, men jag träffade henne aldrig. Hon var enormt vacker. Det var meningen att vi skulle spela mot varandra i Suzanne Ostens ”Wellkåmm to Verona”, men det blev aldrig så.
Yvonne Lombard, 85, skådespelare:
– Hennes karriär blev ju mycket märklig. Hon hade karisma ändå, hon gick ju genom filmrutan som en laserstråle.
Hennes genombrott i ”La dolce vita” var en fantastisk händelse faktiskt. Hon slog alla med häpnad där. Sedan levde hon ju ett stormigt liv vad jag förstår och var aldrig riktigt lugn. Det var nog mycket dramatik kring hennes liv, men den känner jag inte till. Jag har bara sett henne på bio, aldrig träffat henne.
Thomas Hanzon, 52, skådespelare:
Min relation till henne är filmerna man såg för länge sedan. Att hon blev så otroligt populär efter ”Det ljuva livet”. När man var ung tyckte man att hon var otroligt häftig och vacker.
Siw Malmkvist, 78, artist:
– Hon var skånska som jag. En av den tidens väldigt vackra människor, som jag tror att många ville se ut som.
Johan Rabaeus, 67, skådespelare:
– Det är ju ”La dolce vita”, Fellini. Jag älskar den filmen. Jag tycker att hon var en anarkist. Hon gick absolut sin egen väg, hon var inte rädd för att säga vad hon tyckte eller att vara den hon var. Hon var en magnet och en stor personlighet. Jag har aldrig träffat henne. En gång blev jag inbjuden till filmhuset när hon var här, men jag kom dessvärre aldrig i väg.