Det här är en historia som skriker efter att berättas
Sylvia Balac om en lysande samisk kortfilm
Underbart är kort.
Men ibland vill man ha mer.
Och i fallet med lysande kortfilmen ”Stoerre Vaerie (Norra storfjället)” verkar det bli just så.
Egentligen ska en riktigt lyckad kortfilm lämna en mätt och belåten. Så perfekt ska varje ruta vara att längden känns just rätt för att rymma hela historien.
Och ”Stoerre Vaerie” gör just det, fyller sina hjärtskärande 15 minuter till bristningsgränden. Men ändå längtar jag efter mer.
Filmen handlar om 78-åriga Elle-Marja som förnekar sitt samiska arv och högst motvilligt följer med sonen och barnbarnet till systerns begravning. Huvudrollen spelas ypperligt av konstnären Maj Doris Rimpi, Olle Sarri är fenomenal som sonen och Ánne Biret Somby utmärkt som sondottern. Alla har de, liksom regissören Amanda Kernell, samiska rötter.
– Jag har faktiskt aldrig känt mig så mycket same som nu, då jag från SD fått förstå att jag inte är välkommen att leva här i Sverige, säger Sarri till sajten Sápmi när han pratar om hur stolt han är över att vara med i filmen.
Jag vill ha mer Sarri. Jag vill höra mer sydsamiska. Jag vill lära mig mer om samernas historia. Och min önskan kan gå i uppfyllelse.
Amanda Kernell ser kortfilmen som en prolog till en långfilm, som ska skildra de samiska systrarna som unga. Hur svenska staten satte vissa samiska barn i svenska skolor och andra i så kallade nomadskolor.
”Stoerre Vaerie” vann publikens pris i kortfilmstävlingen Startsladden på Göteborgs filmfestival förra helgen och har nyss varit med på Sundance prestigefulla filmfestival. Med de meriterna i bagaget hoppas jag att investerarna plockar fram plånböckerna på studs.
För det här är en historia som skriker efter att berättas, som biobesökarna hungrar efter att se, och som finansiärerna borde vilja kasta pengar efter.