”Gérard Depardieu var nog bara avundsjuk på min Oscar”

Publicerad 2018-01-26

PARIS. Årets filmfestival i Göteborg, start under fredagskvällen, får besök av en riktigt stor internationell stjärna – Juliette Binoche.
På Dragon Award-galan nästa lördagskväll tar den 53-åriga franska skådespelerskan emot festivalens hederspris.
– Det är lite skrämmande. Har svårt att förhålla mig till min egen karriär och mitt eget liv på det här sättet. Och jag hoppas att allt inte är över än, gammal är jag väl inte, säger hon och skrattar.

Fredag kväll för en vecka sedan. Vi är 70-80 personer som är inbjudna till det franska kulturministeriet på 3, rue de Valois. I en stor salong serveras det champagne och snittar. Några höjdare från UniFrance, en statlig organisation som säljer in fransk film utomlands, rabblar siffror till förbannelse om fransk films framgångar. Här tar man verkligen sin kultur på allvar. Känns fint på något sätt.
Bilder börjar rulla på en stor tv-skärm. Scener ur filmer från mitten av 1980-talet till nutid. Scener ur ”Varats olidliga lätthet”, ”De älskande på Pont-Neuf”, ”Frihet – den blå filmen”, ”Den engelske patienten”, ”Chocolat”, ”Höst i Paris”, ”Sommarminnen”, ”Möte i Toscana” och den på svenska biografer aktuella ”Let the sunshine in”.

Några meter från mig står kvällens stjärna Juliette Binoche. Hon tittar på sig själv. Ler ibland. Vid något tillfälle tycks hon kämpa med att hålla tårarna tillbaka. Och hon låter dem rinna när hon sedan håller tacktal, efter att ha tagit emot priset för de viktiga insatser hon har gjort för fransk film från landets nya kulturminister Françoise Nyssen.

”Jag är inte farlig”

Sedan tar sig även La Binoche, som hon kallas här, ett glas champagne.
Dagen efter. Rum 2126 på lyxhotellet InterContinental Paris – Le Grand. Juliette Binoche sitter ensam i en stor soffa. Stolarna räcker inte till åt oss journalister, så hon bjuder in ett par att sitta bredvid henne i soffan.
– Jag är inte farlig, säger hon och skrattar.
Vad känner du för att få sådana här hederspris?
– Det är annorlunda än när man är på en filmfestival eller nominerad till en César (Frankrikes Guldbagge). Då pratar man ju om en film, då är man ofta där ihop med andra man har samarbetat med. Hederspris… det är skrämmande, lite otäckt närgånget och självutlämnande, på något sätt. Har svårt att förhålla mig till min egen karriär och mitt eget liv på det här sättet. Scener ur gamla filmer väcker så många minnen till liv. Hur jag mådde då. Vem jag var ihop med.

– Pratar man om att vara naken på film, tänker folk direkt på hur mycket hud man visar. För mig handlar det om att man alltid är mentalt naken på något sätt. När man släpper loss framför kameran, det är som att bli hög, som att flyga, det blir intimt på ett sätt som är lite svårt att sätta ord på.

Berättar om det franska nakna 80-talet

I senaste filmen, Claire Denis ”Let the sunshine in”, spelar hon en frånskild konstnär som söker kärleken hos en rad olika män. Från en arrogant bankir till en skådespelare som inte vill lämna sin fru. Filmen börjar med en het naken- och sexscen.
– På 1980-talet handlade fransk film väldigt mycket om att kvinnor skulle vara nakna hela tiden, utan att det alltid fanns någon poäng med det i historien. Jag bestämde tidigt i karriären att ska jag vara skådespelerska, ska jag alltid gå all in. Åldern spelar viss roll, jag är inte så sugen på att bli filmad naken ur alla vinklar längre (skratt). Men för den här rollen var det inga problem.
Hur mycket känner du igen dig själv i rollen som Isabelle?
– Totalt. Som medelålders kvinna, på alla tänkbara sätt. Isabelle försöker hitta lösningen i sitt liv genom att hitta kärleken. Längs vägen kan man fastna på många sätt. I alkohol, droger, arbetet, sex. Jag tror man främst måste hitta någon slags försoning med sig själv. Sedan kan man gå vidare i livet med andra.
– Fast å andra sidan är rollen också bland det lättaste jag gjort. Allt fanns i manus. Varenda ord, varenda känsla. Som skådespelare var det ibland lika enkelt som att stoppa in handen i välsydd handske.

Gérard Depardieu var nog bara avundsjuk på min Oscar

Juliette Binoche är uppvuxen i en kulturell familj. En pappa som var regissör, skådespelerska och skulptör. En mamma som var lärare, regissör och skådespelerska. Storasyster blev fotograf och dokumentärfilmare. Men ingen har haft framgångar i närheten av hennes egna. Syrran bytte efternamn, trött på att alltid få prata om sin berömda lillasyster så fort hon behövde legitimera sig.
21 år gammal gjorde Juliette huvudrollen i André Téchinés ”Rendez-vouz”. Filmen blev ett av Cannes-festivalens stora samtalsämnen 1985 och senare stor publiksuccé. Sedan har karriären bara rullat på och hennes namn är för fransmän lika välkänt som någonsin Brigitte Bardot eller Catherine Deneuve.
I Frankrike har det gjorts en stor grej av att hon i ”Let the sunshine in” spelar mot Gérard Depardieu. När Juliette Binoche vann en Oscar för sin roll i ”The English patient” 1997, gick Depardieu ut i media och odugligförklarade henne. Sa att hon var ”ingenting”.
– Jag var chockad då. Hade mött honom när jag som tonåring fick besöka en filminspelning. Han var hur gullig som helst. Uppmuntrade mig att bli skådespelerska. Tre månader efter hans ”utspel” sprang jag av en slump på honom på en marknad här i Paris. Vad har jag gjort dig? Varför är du så elak? frågade jag. Han blev väldigt stressad. Skyllde på än det ena, än det andra. Tyckte att jag inte skulle jobba med ”idioter som Michael Haneke”. Han bad inte om ursäkt. Men vi talade ut om det många år senare. Mest var han nog bara avundsjuk för att han inte har någon Oscar (skratt).
Filmer av regissörerna Naomi Kawase, Olivier Assayas och ännu en med Claire Denis är redan inspelade. Snart gör hon en med veteranen (70 år) Patrice Leconte.
– Den, och att ta emot de här priserna i Paris och Göteborg, ser jag som slutet på en slags ”filmcykel”. Fast jag kan inte riktigt förklara varför. Eller vad som väntar i framtiden. Bara att jag inte är så gammal, livet och karriären är inte riktigt över ännu.