Kändisarnas twitter är motbjudande att följa

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

helskärm

När jag var tio tolv år någonting låg jag allt som oftast på golvet i mitt rum och pratade.

Min bästis bodde på samma gata, tre hus bort, men det stoppade inte oss från att tjattra i telefon minst två, tre, ibland fyra timmar per kväll.

Mamma var ju rosenrasande förstås.

Telefonräkningarna blev skyhöga och så här i efterhand kan jag ha viss förståelse för att hon ville lägga sin servitrislön på en god middag eller ett par nya jeans i stället för att höra när de surt förvärvade slantarna rann i väg på mitt osammanhängande telefonbabblande.

Då och då brukade hon spänna ögonen i mig och säga att på hennes tid, då hon var ung, var man minsann tvungen att gå HEM till folk och knacka dörr om man ville umgås.

Jag kunde inte tänka mig något värre.

Då.

Men i dessa dagar kan jag inte låta bli att fundera att det kanske inte alls vore helt fel.

Tiden då man drog en snabb vattenkamning, gick över till granngården, harklade sig och bankade på dörren är vid närmare eftertanke rejält underskattad. Främst tänker jag på allt man slapp undan.

För med sociala medier i telefonen riskerar man inte bara att bli överkörd när man går med nedböjt huvud och stirrar ner i skärmen – man löper också risk att bli sinnessjuk av all vedervärdig information från kändisar.

Den senaste veckan kan man ta en viss talangjaktsjurys ”socialiserande” på Twitter som exempel.

För efter att ”The voice” börjat sändas i TV 4 så går det inte att följa varken Magnus Uggla, Ola Salo, Carola eller Petter på nätet.

Det tjoas och tjimmas och skålas i virtuella glas och skojhånas och peppas hit och dit mellan jurymedlemmarna. Ett enda stort pr-spektakel påtvingat av TV 4 antagligen, varför är oklart eftersom det är fullständigt motbjudande att följa.

Jag skulle bara vilja gå hem till var och en av dem, spänna ögonen i dem och väsa ”på min tid, fick man ta upp en telefonlur, slå ett hemnummer och ringa och säga det man hade att säga”.

Ett annat exempel är Sinead O’Connors utspel på Twitter för några dagar sedan. Sångerskan är uppenbarligen inte på topp. Hon ligger hemma och ber sina följare om hjälp:

”Känner någon en psykolog i Dublin eller Wicklow som skulle kunna träffa mig akut i dag? Jag mår riktigt dålig, och är i fara”.

Det är tragiskt och obehagligt.

Och jag tror alla inblandade, både Sinead och vi som läste, hade varit lyckligare om hon hade varit tvungen att hasa sig upp ur sängen, gå till ett sjukhus och be om hjälp i stället.

Inte sant?