Programmet var en trasig pungkula
LULEÅ. Vilket skräp.
Den här veckan var en trasig pungkula.
Först och främst:
Grattis alla som gick vidare.
Mariette gjorde det för att hon är Mariette. Mohombi lyckades eftersom tv-tittarna älskar att se stela män i rutan. Tacka Robin Bengtsson för det. Dessutom åkte Drängarnas fiolspelande raggarfralla samt Anis Don Deminas studsbollshiphop vidare till Eskilstuna och andra chansen.
Tror dock att Anna Bergendahl, Dotter och The Mamas kan ta det lugnt en vecka till. Inget i Luleå lär kunna utmana dem i finalen.
Det här var en vecka där nästan alla underpresterade: låtskrivarna, artisterna, manusförfattarna, alla.
Ta bara Albin Johnséns förskräckliga ickenummer som har bytt skepnad fler gånger än Anis Don Demina sjunger ”shu, shu” sedan i torsdags. Herregud, vad håller ni på med? Det hade lika gärna kunnat stå en tom fågelbur på scenen.
Melodifestivalen ska ha något slags nivå. Men det verkar som om ingen ens orkar stava till nivå längre. Ledtråd: ordet börjar på bokstaven ”n”.
För åtta år sedan vann Loreen Melodifestivalen med ”Euphoria” och krossade allt motstånd i Baku.
I dag säger David Sundin ”pungkula” i direktsändning.
Kom igen nu. Är skämten skrivna av lakanen i bidrag nummer två?
Det känns över huvud taget inte som att någon vill vinna ESC i år, den ansatsen märks inte i låtarna, hos skivbolagen eller i programmet.
Men efter en sketch där Christer Björkman spelar ett spöke händer något. En märklig känsla sprids genom kroppen. Varma bubblor strömmar upp genom ådrorna. De fortplantar sig norrut och stöts ut genom munnen. Vad var det här? Hicka? Hosta? Kan det ha varit ett skratt? Det är inte lätt att känna igen ett skratt, framför allt inte sitt eget, eftersom den trevliga kroppsfunktionen inte har aktiverats på tre veckor.
Jag kontrollerar saken med mina kollegor och får samma svar från tre oberoende källor:
”Ja, du fnissade till.”
Helt otroligt. Wow. Är det så det känns? Jag ska bära det fnisset som den sista droppen vatten. Det är mycket möjligt att skratten aldrig kommer tillbaka igen under Melodifestivalens aktuella säsong.
Just nu är programmet pinsamt befriat från garv. Underhållningen är, som en ärrad schlagerprofil uttryckte saken under veckan, ”så torr att den självantänder.” I stället för att förnya konceptet har SVT förvandlat sitt flaggskepp till en återvinningscentral med grepp och shownummer som de har kört otaliga gånger förut.
Det känns som att sitta och titta på den ena tomma flaskan efter den andra. Att Lina Hedlunds mellanakt innehöll en schlagerpimpad toalettstol kläcker så många passande skämt om vad SVT kan göra med deltävlingen i Luleå att jag lämnar walk over.
Föreställningen är ett håglöst spöke jämfört med de bästa årgångarna.
Om kanalen tappar tittare för tredje veckan i rad får de skylla sig själv.
En trasig pungkula läker inte snabbt.