Jag kräks av hjärnskakning och ”Gossip girl”-maraton
En hjärnskakning gör att jag halkar ur hamsterhjulet och fjättras i soffan.
Jag hamnar framför ”Gossip girl” – aningen fascinerad och lätt illamående.
Förra lördagen tog jag mig slutligen i kragen och packade ner min plånbok och tog bussen till det jättelika varuhuset i Nacka.
I den här jättelika massor- av-butiker-i-en-byggnaden finns en underklädesbutik som jag har bestämt är den enda underklädesbutik jag köper mina underkläder från.
Deras storlekar passar bra och det är enkelt att köpa allting från samma ställe (husmorstips!).
Men det är inte lika tjo-och-tjim-enkelt när det är löningshelg och det bullrar i varuhusgångarna av horder av folk som går man ur stugorna och lägenheterna för att KÖPA.
Då är det påfrestande för både nerver och kropp, så efter den här pärsen i Nacka åker jag hem och kastar mig på sängen.
Yrvaket kisar jag mot mobilklockan någon timme senare och inser att jag har ett val: stanna hemma och softa eller dra på mig högklackat och gå ut.
Jag väljer att gå ut.
Det här valet gör att jag drygt sex timmar senare kommer hem, ramlar inne på min egen toalett, slår huvudet så illa att jag får hjärnskakning (och jag vet, det låter som en scen ur första bästa eftermiddagssända sitcom).
En direkt påföljd av toalettincidenten blir en evighet av soffliggande, fem dagar, närmare bestämt. Jag ligger och ligger och ligger och till slut bestämmer jag mig för att sysselsätta mig med någonting lättsmält.
Jag väljer att börja tugga i mig säsong ett av ”Gossip girl”. Svooosch, säger det och så är första säsongen över, swhiiiish är jag inne på andra säsongen.
Och någonstans här börjar jag skruva på mig i soffan. Det är lika delar underhållande som det är skrämmande. ”Gossip girl” handlar om ungar med vidrigt rika föräldrar.
Det är barna i Bullerbyn med en miljonärstvist på Upper east side på Manhattan. Rikemansbarnen trippar omkring i 15 000- dollarsklänningar som små minidamer och så åker de limousine härs och tvärs över Manhattan och dricker cocktails. Pappa och mamma betalar och intrigerna skapar de av ren tristess.
Det är osmakligt, vedervärdigt att se hur de håller på att drunkna i pengar, tar allt och alla förgivet. Vad som är ännu mer obehagligt är tanken på att det här utspelas i verkligheten varje dag.
Jag ser en scen i morgondagens avsnitt av ”Solsidan” där Mickan grinar oroat i sängen och Fredde lägger armen om henne och säger tröstande ”det är lugnt älskling, vi är rika”. Och där är det meningen att publiken ska skratta. Men grejen är ju att det finns massvis av människor som faktiskt TÄNKER SÅ HÄR.
De finns på riktigt och det är vidrigare än vilket varuhus vid löningshelg och alla trötta småbarnsmorsor- och farsor med shoppingbegär som helst.
Jag kräks.
Jag vet inte om det är på grund av huvudvärken eller den här vidriga världen vi lever i.