Dubbla blågula vinster, en glömsk Al Pacino och lite naket
Så var Oscarsgalan 2024
Publicerad 2024-03-11
Ryan Gosling satte guldkant på tillställningen med sin Ken-energi.
Men det var, som förväntat, ”Oppenheimer” som dominerade årets Oscarsgala. Och därmed blev det en stolt kväll även för Sverige.
Den 96:e Oscarsgalan blev ”Oppenheimers” kväll, och en synnerligen bra kväll för Sverige.
Den svensk-holländska filmfotografen Hoyte van Hoytema vann sin första Oscar (efter att ha varit nominerad en gång tidigare, för fotot i ”Dunkirk”). Och kompositören Ludwig Göransson vann sin andra.
Han har tidigare en Oscar för musiken till ”Black Panther”, plus en Oscarsnominering för sången ”Lift me up” (också ”Black Panther”) och, bland annat, en Golden Globe, fyra Grammys och två Emmys.
Så nu är det alltså ordet STOR, mer versaler, som ska in på vågrätt, rad sju.
Christopher Nolans tre timmar långa film om ”atombombens fader” Robert Oppenheimer, som var nominerad till totalt 13 statyetter, vann även för bästa film, bästa regi, bästa klippning, bästa manliga huvudroll (Cillian Murphy) och bästa manliga biroll (Robert Downey Jr, som tackade sin ”förfärliga barndom och akademin, i den ordningen”).
Och därmed är väl sista ordet sagt i ”Barbenheimer”-racet, då Greta Gerwigs ”Barbie”, som hade åtta nomineringar, fick nöja sig med en enda vinst, för sången ”What was I made for?”.
Å andra sidan blev den faktiskt historisk då Billie Eilish, som vann tillsammans med sin bror Finneas O’Connell, slog ett 87 år gammalt rekord genom att bli den yngsta tvåfaldiga Oscarsvinnaren någonsin.
Dessutom levererade Ryan Gosling kvällens i särklass bästa musiknummer när han framförde filmens andra nominerade sång ”I’m just Ken”, iklädd en cerise strasskostym och med gitarrlegendaren Slash vid sin sida.
Hans omskrivna ”Kenergy”, eller Ken-energi som vi kanske säger på svenska, blev en frisk fläkt på en gala som på det stora hela var proffsig och stabil men bjöd på få överraskningar.
Värden Jimmy Kimmel utbytte förolämpningar med Donald Trump och skämtade lite lagom vasst med de nominerade, utan att riskera allt för dålig stämning. Om att ”Killers of the flower moon” var så lång att man hade hunnit åka till Oklahoma och lösa morden själv innan den var slut. Om att Jodie Foster för 48 år sedan, när ”Taxi driver” kom ut, var ung nog för att vara Robert de Niros dotter, men numera är 20 år för gammal för att vara hans flickvän. Och om att Bradley Cooper har tagit med sin mamma som dejt till så många tillställningar att han nu i princip dejtar sin mamma.
John Cena delade ut pris för bästa kostym i bara mässingen.
Emma Stone var genuint förvånad när hon vann för sin huvudroll i ”Poor things”, trots att Lily Gladstone var tippad att bli första ursprungsamerikan att vinna det priset.
Och när Al Pacino, 83 år gammal och nybliven pappa, skulle dela ut kvällens sista och tyngsta pris, för bästa film, lyckades han – genom att helt glömma bort att presentera de tio nominerade filmerna och gå direkt på vinnaren – åstadkomma vad få personer har lyckats med före honom:
Att avsluta galan före utsatt tid.
Men i övrigt var det relativt städat.