”På spåret” är både himmel och helvete
Se matchen när Aftonbladet utmanas av TT
Världens bästa frågelek ”På spåret” kan verkligen vara både himmel och helvete.
Nu har jag upplevt båda sidorna.
Har sällan känt mig så overkligt tom på energi som efter Aftonbladets förlust mot TT.
Över två miljoner bänkar sig varje fredagskväll för att se ”På spåret”. År efter år efter år. Spelar ingen roll om det, som förr, var Ingvar Oldsberg/Björn Hellberg eller, som nu, Kristian Luuk/Fredrik Lindström som leder programmet.
Det är en svensk tv-klassiker av sällan skådat slag. Nu inne på sin 26:e säsong.
Många tävlar mer eller mindre engagerat hemma i tv-sofforna och upptäcker då att ledtrådarna och frågorna ofta är på en tämligen svår nivå. Men när någon kändis inte prickar in resmålet man själv var bombsäker på, eller inte klarar frågorna som man av någon anledning råkar vara expert på, kommer nog rätt ofta det hånfulla tonfallet fram.
– Kan inte hen det, ha ha!
Särskilt om det är en kändis med hög svansföring.
Som Jan Guillou.
Han (i par med hustrun och förläggaren Ann-Marie Skarp) gjorde inte direkt bort sig. Många har varit betydligt sämre. Men duon gjorde inte succé heller.
Har säkert själv, i min egenskap av tv-tyckare, några gånger skrivit (onödigt?) elakt om tävlande som kanske inte borde ha platsat i programmet.
Kommer kanske att göra det igen.
Men nu vet jag själv hur känns.
Att sitta som en hopplös förlorare, med tom blick, totalt dränerad på all energi.
Så här är det:
Under de senaste två åren har ”På spåret”-redaktionen spelat in specialprogram där medierna har fått tävla mot varandra. De har inte visats i SVT, utan på respektive mediers sajter.
Förra året var det Aftonbladet mot Expressen.
Nöjeskrönikören Kristin Lundell och jag mot Cecilia Hagen och Malin Roos.
Vi prickade in några resmål och momentet Vem där? sekunderna före Expressen, var aningen bättre på delfrågorna och gled sakta, men säkert, i väg mot en rätt komfortabel seger.
– Jag är alldeles skakig, sa Kristin inför sista frågan.
– Lugna ned dig, vi har ju redan vunnit, sa jag.
Vi var på gott humör och vågade till och med skämta lite med Kristian Luuk och Fredrik Lindström.
Kristin och jag hade en aura av vinnare över oss.
Det blev stort uppslaget i Aftonbladet, förstås. Och tegs ihjäl av Expressen. Inte ett ord.
I år möttes Aftonbladet och Nyhetsbyrån TT. Nyhetsredaktören Hanna Olsson och jag mot nyhetschefen Mikael Forsell och politiska reportern Maria Davidsson.
De prickade in några resmål och momentet Vem där? sekundera före oss och var väldigt mycket bättre på delfrågorna. Vid ett tillfälle antagligen för att Maria hade varit på semester på resmålet i fjol. Typiska kunskaper man inte har annars.
TT drog ifrån och hade tio poängs ledning inför sista resmålet.
– Vi överhörde att ni sa att de redan har vunnit, sa Kristian Luuk till oss, när Hanna utan någon större entusiasm dragit i nödbromsen. Rätt svar, men ännu en gång senare än TT.
Vi satt där med tomma blickar. Dränerade på energi. Orkade inte ens försöka skämta med varandra eller med programledarna. Lite stingsligt rättade jag i stället Luuk vid ett tillfälle.
När jag två månader senare ser det färdiga programmet, är det som att jag har lyckats förtränga allt som hände.
Lika härligt som det var att vinna ett ”På spåret”-avsnitt, lika för jävligt är det att förlora.
Och då lär ändå inte 2,5 miljoner se oss sitta där som två losers.
TT vann med 37-23. Snudd på utklassning.
Tröstar mig med att det var inte vi som var dåliga, utan TT som var jäkligt bra.
De hade faktiskt slagit fredagens vinnare i riktiga ”På spåret”, trots att vår tävling hade färre frågor.