Kim Larsen fångade Danmarks dejliga och upproriska folksjäl
Kim Larsen var lite rebell – med glimten i ögat
Kim Larsen är den dejligaste musikexport som vårt södra grannland har gett oss.
I hemlandet var han en nationalskald. Så stor att landets statsminister i ett personligt minnesord skrev om hur tyst det nu blir i Danmark.
Måste erkänna att jag väl inte har tänkt så ofta på Kim Larsen de senaste åren.
Det som vi i Sverige upplevt som storhetsperioden i hans karriär, ligger ju rätt långt tillbaka i tiden.
Först hela 1970-talet, med bandet Gasolin’. En film om bandets historia är den mest sedda dokumentärfilmen någonsin i Danmark.
Under 1980-talet gjorde han åtskilliga soloskivor. ”Midt om natten” (1983) är den mest sålda plattan i Danmarks historia.
Han har senare haft flera olika kompgrupper, Bellami och Kjukken, men inte gjort så stort väsen av sig i Sverige längre, förutom duetten ”Gör mig lycklig nu” med Mats Ronander tidigt på 1990-talet.
Men varje gång man har hört honom på radion, har man blivit på gott humör.
Han var kanske ingen banbrytande artist. Snarare en personlig förvaltare av traditioner. Han sjöng pop, rock, visor, protestsånger, barnvisor, allt med skrovlig röst och ett stort leende. Det fanns en slags naivitet, glädje, humor och stort hjärta i allt han gjorde. Någonting dejligt. Och en fantastisk förmåga att få till melodier som fastnade i skallen.
Ska vi jämföra med svenska artister, är det lite som om man kunde koka en musikalisk gryta av Tomas Ledin, Pugh Rogefeldt, Cornelis Vreeswijk och Björn Afzelius.
Och så var han lite rebell, fast med glimten i ögat. Han var emot EU, rökförbud och kungahuset, han tackade nej till hedersutmärkelser från dem, men sjöng sedan ändå för drottningen på hennes 70-årsdag, för att han gillade henne som person.
Och ta de inledande textraderna till hans mest kända sång ”Hva’ gør vi nu, lille du?”:
Jag kom till världen på femte våningen. Min pappa var galen. Min mamma var normal. Men när de körde bort honom sa mor till mig: Vad gör vi nu, lille du?
Den typen av svart humor fanns i mycket han gjorde. Där fanns alltid en medkänsla för de på livets skuggsida. På 1980-talet spelade han hemlös i en långfilm, den var inte särskilt bra, men man tyckte ändå om hans rollfigur, då han var som en hemlös variant av… den sympatiske Kim Larsen.
Enda gången jag intervjuade honom var han öppen och frispråkig, rolig och trevlig.
Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen skrev oväntat personligt om vilken betydelse Kim Larsens musik haft på födelsedagar, bröllop och begravningar för det danska folket och att det nu blir tyst.
I Danmark uppmanades folk att tända ljus i fönstren för att hedra Kim Larsen.
Vi svenskar tog hans musik till våra hjärtan. Men det var bara i Danmark, vars dejliga och upproriska folksjäl han fångade så träffsäkert, som Kim Larsen kunde bli nationalskald.