Fina flickor fiser inte – och sjunger inte snusk
Jag har inte förstått det förrän nu.
Men jag var punkare.
Om än i prickig klänning och vita sandaletter.
Ibland kommer den över en, känslan av att vara född i fel tidsålder och att man därför missat att vara del av viktiga händelser eller rörelser. Strunt samma om man i själva verket hade suttit i MUF:s styrelse i stället för att ockupera kårhuset 1968. Eller snällt lyssnat på ABBA i stället för att bilda ett punkband i slutet av 70-talet.
I fantasin är man alltid där det hände.
Men i backspegeln kan man börja omvärdera sin egen tid. Och inse att revolter kommer i olika skepnader och omfång.
I slutet av gymnasiet började min kompis Anna och jag skriva låtar ihop på flickrummen. De handlade om kukar och analsex, ja, sådana där saker som tonåringar är intresserade av och livrädda för. Först sjöng vi bara för varandra men efter ett tag skojade vi om att bilda ett dansband och kalla det Erotix.
Och sen gjorde vi det.
Vi värvade några mer eller mindre musikaliskt lagda kompisar, repade två gånger och ställde oss sen på skolans öppna scen. Prydligt klädda i mammas prickiga klänningar och vita skor trippade vi fram och framförde våra väna visor med pornografiska texter.
Med en publik uppvuxen på Eddie Meduza, vad kunde gå fel?
Jag antar att det var kontrasten som gjorde dem så chockade. Visst, en och annan applåderade och skrattade, men vi dränktes i burop. Folk lämnade aulan.
”Kom, kom och kör mig i röven” är förvisso inte den fyndigaste av textrader, men ändå. Killen i parallellklassen drog ju ner idel skrattsalvor med sina sexistiska visor bara en timme tidigare.
”Fina flickor fiser inte” sjöng Räserbajs under ungefär samma era och det blev tydligt för oss att fina flickor inte heller förväntades sjunga snusk.
Då var jag skakad av de starka reaktionerna. I dag är jag stolt.
Vi skrev våra egna låtar.
Vi gjorde uppror mot rådande norm.
Vi provocerade och chockade.
Det blir inte så mycket mer punk än så.