”Jag trodde att jag skulle dö”

Lena Nyman om sina svåra sjukdomar

Hon har kämpat mot döden flera gånger tidigare.

Men nu är Lena Nyman, 65, svagare än någonsin och ligger på sjukhus sedan en lång tid tillbaka.

Humorn tycks vara det sista som överger henne.

– Jag ska kosta på mig en

lite dyrare champagne. Dompan är ju aldrig fel, säger skådespelerskan som i dag tar emot Cornelisstipendiet.

Lena Nyman, 65, är 1,53 meter lång. Men där hon ligger i sjukhussängen ser hon än mindre ut. Nästan som en liten fågelunge.

Hon är fruktansvärt svag, är utlåtandet före besöket, och vill under inga omständigheter ställa upp på en bild.

– Man skulle vara i lite bättre form. Det går i vågor och man har ont och är trött, säger Lena Nyman.

Hon är blek, men tar emot med stil, klädd i en svart mjukisdress. Det välkända intresset för diamanter har heller inte svalnat, på högerhanden sitter en glimmande sak löst runt ett tunt finger.

I dag får hon Cornelisstipendiet. Det var förra årets pristagare, vännen Rikard Wolff, 51, som nominerade henne. Själv tycks hon ha glömt bort alla de egna visskivorna.

– Det kom som en total överraskning. Jag kände inte till det där stipendiet så mycket, och jag tänkte att det är till människor som har med musik att göra, musikanter, sångare och kompositörer, säger hon.

”Nästan ingen känsel”

Det har varit en hel del vågdalar i Lena Nymans liv de senaste åren. Hon lider av två svåra sjukdomar: kol, som uppkommer på grund av rökning, och Guillain-Barré, en nervsjukdom.

Båda är dödliga sjukdomar om det vill sig illa.

– Guillain-Barré är nervtrådar som börjar bete sig fel och skickar fel signaler, jag har nästan ingen känsel i fötterna och för närvarande kan jag inte gå. Nu har jag både för lite och för mycket känsel i fötterna, säger Lena Nyman.

Hon sträcker sig försiktigt efter en plastmugg med vatten på bordet intill.

Ett dovt brummande hörs från syrgasmaskinen i rummet. Genom två slangar i näsan ger den Lena Nymans blod det syre hennes lungor inte längre kan producera.

Under flera år har hon åkt ut och in från sjukhus. 2006 opererades hon akut och var nära att dö efter att ha fått en infektion i ena lungan. Hon vill inte prata om de senaste sjukhusvistelserna och förklarar samtidigt att hon har problem med tidsuppfattningen.

– Jag trodde att i går var i förrgår, säger hon.

Men Lena Nyman menar att det stora misstaget var hennes försök till medverkan i nypremiären av Jonas Gardells pjäs ”Helvetet är minnet utan makt att förändra” hösten 2004.

Stora delar av sommaren hade hon legat på sjukhus.

– Det var ohyggligt dumt av mig att tro att jag skulle klara av det. Jag var på scen hela jävla tiden. Det var en svår roll både fysiskt och psykiskt där man behöver alla resurser man har. Fem minuter före premiären ställde vi in, jag fick andnöd och trodde jag skulle dö.

Förra våren dog hennes far, Lennart Nyman.

– Det kändes förjävligt. Det var min sista nära släkting. Så nu är mamma död, brorsan död och farsan är död. Hela min familj är död.

Lena Nyman menar att dagen för Nöjesbladets besök är en av hennes bättre dagar.

– Det är upp och ner men jag tror att jag har någon sorts semester från allting.

”Små äckliga deckare”

Vad gör du om dagarna?

– Vad fan ska man hitta på? Det är tv:n och trevliga kamrater. Det är olika som kommer och hälsar på. Sen är ju jag nattmänniska, jag ligger mycket och glor på tv om nätterna, små äckliga engångsdeckare, det där klassiska CSI-köret, nu finns det väl bara två CSI, ett tag fanns det tre. Det är jättespännande trots att det är urlarvigt, men det tittar jag på med glädje.

Prissumman på 350 000 kronor kommer lägligt.

– När man ligger här tjänar man ju inte direkt några pengar, det rullar ju på med räkningar och sånt ändå. Men jag har nog inte riktigt begripit det än, nästa vecka kanske jag tänker nämen herregud, jag har ju fått Cornelispriset!

Vad ska du göra med pengarna?

– Jag ska i alla fall kosta på mig en lite dyrare champagne. Dompan är ju aldrig fel.

Hur minns du Cornelis Vreeswijk?

– Jag blir alltid glad när jag tänker på Cornelis. Jag tänker på honom som så där lite halvförbannad och så de där vackra ögonen. Bruna och sen såna ögonfransar som han hade, fy fan vad jag hade varit lycklig om jag hade haft såna ögonfransar, det är ju onödigt att kasta bort på en kille tycker jag. Men det fanns mycket i de ögonen, mycket svart.

”Ut med fötterna först”

Kan du komma tillbaka till teaterscenen?

– Jaaa ... Jag vet inte. Det där beror ju också på under vilka former det är, men jag har alltid utgått från det. Skådisar är ju sådana där som bärs ut med fötterna först, man har ju trott att det är det som kommer hända, att man bärs ut med fötterna före.