För få bibelcitat och grodor i ”På spåret”
Sylvia Balac om hur populärkulturen tog över
Jag är bäst på de rosa frågorna i TP så jag BORDE vara glad över att ”På spåret” alltmer premierar kunskaper i populärkultur.
Men ändå längtar jag efter att få höra deltagarna rapa upp årtal, kungar och grodarter.
Vår fackklubb har haft två fester sedan jag började här på Aftonbladet. 2010 och 2013. Ett populärt inslag på båda festerna var att utmana vår egen frågesportsnestor och quizmakare, Jonas Lundh, i Trivial Pursuit.
2010 – med ett halvgammalt TP – lyckades endast en av många hågade slå den store Lundh. 2013 – med ett pinfärskt TP – var utmanarsegrarna flera.
Frågorna hade helt enkelt ändrat natur.
Att veta vad som händer i alla ”Vänner”-avsnitt var plötsligt lika mycket värt som att ha full koll på Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, och att ha kunskaper om Boyzone var minst lika viktigt som att ha det om Beethoven.
Samma tendens som nya TP har SVT:s ”På spåret”. Programmet fokuserar numera medvetet på populärkulturella frågor.
Det är en förskjutning av allmänbildningsbegreppet som egentligen känns demokratisk. Populärkultur är lätt att ta del av och förtjänar sin statusuppgradering.
Personligen är jag glad att alla mina timmar framför tv:n och i biosalongen ”betalat” sig.
Men jag vill häpna och imponeras när jag tittar på ”På spåret”. Sjävklart plockar Jason & Lina alla musikfrågor och Helena & Göran alla filmfrågor, men jag vill veta vilka som också är hejare på versfötter, knyppling, kvantmekanik och bibelcitat (som inte är med i ”Pulp fiction”.)
En definition av bildning är att det är den kunskap som blir en del av din personlighet.
Jag är bara rädd att alla snart har samma personlighet.
I kväll är det final i ”På spåret”. Läs Martin Gustafssons text om hur programmet styrt mot en alltmer populärkulturell inriktning här.