Katastroferna gör oss mer kärleksfulla
Sylvia Balac pm undergången
I dag går världen under.
Det är inte så illa som det låter.
För äntligen finns det utrymme för att visa kärlek.
Hatet (mot kvinnor, muslimer, ”PK-maffian”, feminister, Disney ...) frodas så ymnigt på nätet att det är lätt att glömma bort att människan i grunden har närmare till kärleken.
Det finns hopp för mänskligheten. Men ironiskt nog visar det sig först när allt redan är förlorat. För efter den gamla vanliga skräcken, paniken och ångesten är det oftast kärleken vi plockar fram i katastrofsituationer.
Passagerarna på planen som kapades 11 september 2001 skickade
”I love you”-sms till sina nära och kära. Inte ”fuck you” till sina fiender.
På dödsbädden är det troligare att man kallar in närstående och bedyrar sin kärlek än att man tvingar dit nån som mobbade en i mellanstadiet för att spy ut sitt hat.
Till och med de mest hårdhudade cynikerna brukar mjukna när de ser döden i vitögat. När Elaine tror att planet ska störta i ”Seinfeld” börjar hon berätta för Jerry att hon alltid har älskat honom. Planet stabiliseras visserligen och hon återgår kvickt till sitt vanliga likgiltiga tillstånd, men ändå.
Det är tråkigt att det krävs en katastrof för att vi ska visa kärlek. Så vare sig vi tror på maya-indianernas profetior eller ej kan vi ta tillfället i akt och säga ”öh, apropå den där undergångsgrejen så vill jag bara säga att jag typ gillar dig” till någon i dag. Visar det sig att vi vaknar till exakt samma gamla värld i morgon är det ju bara att skriva nåt hatiskt på nätet för att kompensera.