Subversiv barnfilm slank ­under diktaturens radar

Sylvia Balac ser Xhanfise Kekos filmer på Tiranas filmfestival

Violeta Manushi och Zhaklina Dhimojani i Xhanfise Kekos ”Spoiled Mimoza” från 1973.
NÖJE

TIRANA. Kan en propagandafilm också vara ett cineastiskt mästerverk? 

I fallet med Xhanfise Keko verkar svaret på den frågan vara ja.

Xha ... va? Ja, jag kände inte till den albanska filmmakaren förrän jag anlände till ­Tiranas internationella filmfestival för ­några dagar sedan. Men med hjälp av, bland andra, den irländske cineasten och regissören Mark Cousins (”The story of film”) har hon nu dragits fram i ljuset. 

Cousins föll pladask för Xahnfise Kekos filmskapande när han för några år sedan började engagera sig i The albanian cinema project som jobbar med att bevara och ­restaurera filmer skapade under Enver Hoxhas diktatur.

Till skillnad från grannen och diktator­kollegan Tito i Jugoslavien, som bjöd ut sig till höger och vänster, mest vänster, och lät sina invånare lyssna på rock’n’roll och åka på utlandssemestrar så isolerade den paranoide Hoxha sig själv och sitt folk helt från omvärlden. Det gällde förstås även film, ingen annan propaganda än den albanska visades på biograferna, och 1952 grundades Albaniens Kinostudio av bland andra Xhanfise Keko.

Mellan 1952 och 1984 regisserade hon ungefär 25 filmer, men har ändå till nyligen knappt varit mer än en fotnot även i den albanska sammanfattningen av filmhistorien. Anledningarna tycks vara två: att hon var kvinna, och att hon gjorde filmer med barnskådespelare. Inte första gången som kvinnor och barn osynliggjorts, men i Kekos fall verkar det ha gett henne en fördel, då komplexa och eventuellt subversiva budskap lättare slinker förbi diktaturens ögon i något som upp­fattas som en barnfilm.

Tiranas internationella filmfestival hade en restaurerad film av Keko i tablån redan 2014, och i år visades den förtjusande ”Spoiled ­Mimoza” från 1973, med anledning av att den och två andra av Kekos filmer just nu visas på Cinemateket i Köpenhamn. Detta faktum har blivit en ­nyhet i Albanien, som stolt kan konstatera att det är första gången en trilogi av en albansk filmskapare visas på en världsbiograf. 

En revansch för Xhanfise ­Keko, som hon inte kan njuta av då hon dog 2007. Och en påminnelse om att aldrig underskatta kvinnor och barn. 

avSylvia Balac

ARTIKELN HANDLAR OM

Albanien

Film