Dårskap får en att inse att man lever
Livet handlar om att leva.
Om det så ska resultera i en blaffig ”Sons of anarchy”-logga över hela ryggtavlan.
Morgonen efteråt vaknade jag i panik när klockan ringde. Askkoppen hade vält ut i sängen och norrmannen låg och sov. Total förvirring.
Fick syn på hans fot, vristen var röd och svullen med ”1982” skrivet i bläck.
Just det.
Gårdagskvällen kom tillbaka.
Det var sista kvällen i Thailand. Jag och mina kompisar hade suttit i en tatueringsstudio och druckit whisky och cola. En av mina kompisar hade ihop det med en av tatuerarna, en långhårig mager snubbe med en tveksam fäbless för opium. Under kvällen hade två norrmän ramlat in till studion. Medan den ena lade sig under bambustaven för att slutföra något större gaddningsprojekt på överarmen slog den andre en tjock pärm fylld av tatueringsmotiv i famnen på mig.
”Välj något”.
Han tyckte alltså att jag skulle peka ut ett motiv SAMT en lämplig plats på hans kropp.
Det verkade inte klokt, å andra sidan: jag var packad och uppspelt. Jag föreslog hans födelseår och foten. Och födelseåret och foten blev det.
Nu vet jag inte ett skit om vad som hände med den här norrmannen och hans fot. Men när jag tänker på hans tilltag i dag så önskar jag inget annat än att alla vore lite mer som honom.
Det är sådana där dårskaper som gör att man har LEVT.
Jag gillar tv-serien ”Sons of anarchy”, verkligen. Men jag gillar den uppenbarligen inte lika mycket som killen som valde att tatuera sin ryggtavla med samma stora blaffiga logotyp som gängmedlemmarna har i serien. Det första jag tänkte när jag såg det här var att han var en jävla idiot. Och att det dessutom är fruktansvärt töntigt att föreviga ett påhittat gängs logga på ryggen.
Men jag har tänkt om.
Jag har tänkt om för att jag har planerat min första tatuering. I och med det här googlade jag ”första tatueringen” och stötte på några listor där det står vad man INTE ska tatuera.
Enligt de här listorna ska man undvika sin partners namn, något band man tycker om just för tillfället och att hoppa på tillfälliga tatueringstrender.
Jag fattar att det här handlar om välmening. Att köerna till laserborttagningsklinikerna ringlar sig långa, att det kostar skjortan och är smärtsamt.
Men jag vill verkligen inte leva med en konstant påminnelse om vad sakerna jag gör i dag kan få för konsekvenser i morgon eller om 30 år.
Den där norrmannen kommer kanske inte stolt visa upp sin fot i tid och otid, men han har ett glatt minne från en kul kväll.
”Sons of anarchy”-snubben speglar förmodligen inte sin rygg om 20 år och tänker ”jag hade gjort om den här i dag”, men den för honom tillbaka till en annan tid, till något som betydde mycket då.
Jag vill ta mig fan aldrig följa några listor över vad man inte bör göra.
Jag ville bara göra.
Mvh/ hon som tatuerar in sin partners namn på måndag.
Veckans
Kenta Nilsson hoppar av ”På spåret” för att han ”glömt att han är i USA då”. Alltmedan andra deltagare värnar om sin medverkan som om det vore en plats bredvid prins Daniel på nobelfesten.
Meddelande till Kungliga Biblioteket: låt Alexander fortsätta sin Bingolottoforskning annars drar jag ihop ett gäng, kommer dit och flyttar om alla böcker. Och då, då blir det inte roligt.
Kommunikation är en konst.
Det förstår man efter veckans totala overload av ”Såg du sista Breaking bad?” och ”NEJ SPOILA INGENTING”.
Vilken kamp de måste ha i redigeringsrummet på SVT. Svettpölarna måste ligga stora som sjöar på golven. Varje vecka är det ju någon liten logotyp eller som senast - en hel onepiece fylld av marijuanablad som ska redigeras bort. Styrkekram!