Killar är svåra, jag får väl bygga mig en egen

Hummels pyntad med Haders ögon, Hutz mustasch, Modrics armbåge och muppen Beakers hår.

Män är från Mars. Kvinnor är ... byggda av män från Mars.

Jag har lite svårt för att interagera med andra människor. Särskilt det motsatta könet. De har så höga krav. Som att man ska vara hel och ren och sminkad och skratta åt deras skämt.

Så nu har jag läst på lite om hur man bygger robotar och tänkte skapa den perfekta drömkillen själv. En som skrattar åt mina skämt i stället, och som är så snygg att alla häpnar när vi går på fest ihop.

Om jag inte lyckas med det tänkte jag köpa en ”real doll”. Han kommer visserligen inte att skratta åt mina skämt – han kommer faktiskt inte att säga någonting alls – men jag kan ju göra honom precis så snygg jag vill. Och det blir mysigt att ha någon att krama om nätterna.

Och skulle en real doll (Ögon: Bill Hader, Armbåge: Luka Modric, Mustasch: Eugene Hutz, Hår: Beaker, Resten: Mats Hummels) bli för dyr kan jag nöja mig med en skyltdocka.

Vore inte det charmigt?

Inte?

Men? Det är ju jättecharmigt i ”Lars and the real girl” med Ryan Goslings Lars som blir ihop med en naturtrogen sexdocka. Och i ”Drömtjejen” där två nördkillar skapar värsta supersnygga bruden. Eller i ”Skyltdockan” där Andrew McCarthy bygger en skyltdocka så perfekt att han blir kär i den.

Fast det förstås, de är ju killar. Och när killar är känslomässigt handikappade är det rörande och roligt. Klart de vill ha ett tomt kärl (”kvinna”) att fylla med sina förväntningar och förhoppningar.

Men jag hittar ingen film där förhållandet är det motsatta.

På ytan verkar ”Den perfekte mannen” från 1987 – där John Malkovichs vetenskapsman bygger en robotkopia av sig själv som Ann Magnuson blir kär i – ha kastat om rollerna. Men det är fortfarande mannen som är känslomässigt handikappad, medan kvinnan ”lär” roboten (och i förlängningen vetenskapsmannen) mänskliga känslor.

Så länge vi i är fast i de stereotyperna kommer en film om en socialt missanpassad kvinna som skapar en idealpartner aldrig göras som romantisk komedi. Thriller eller skräckfilm, möjligen.

Eller som dokumentär förstås, om jag sätter mina planer på en robot eller real doll i verket.

Filmen ”Her” handlar om en man som blir kär i sitt operativsystems röst. Läs intervjun med huvudrollsinnehavaren Joaquin Phoenix här.

Följ ämnen i artikeln